Viktiga poänger faller
bort i
globaliseringsdebatten

Jag har följt debatten mellan Bryhn och Norberg med intresse, det är inte alltför ofta som i grunden olika åsikter tar sig an varandra med saklighet och trevlig samtalston.

I de två senaste inläggen, ”Vi klarar oss utan marknadsanpassning!” (Andreas Bryhn 2006-12-26) och ”Mångfald och experiment skapar världen” (Johan Norberg 2006-12-18) så förtydligar båda mest vad de sagt tidigare.

Det skulle vara intressant att flytta fokus från att kritisera varandras argument i anslutning till Norbergs bok, när människan skapade världen, till själva innehållets substans, det vill säga de olika perspektiven och deras poänger. Jag försöker behålla saklighet och tonläge trots att det nu blir lite svårare.

Norberg framhäver ett klart samband mellan ekonomisk liberalisering och tillväxt, samt att liberaliseringen och tillväxten är en del i en utveckling av större frihet och välstånd. Andreas Bryhn ifrågasätter den generaliseringen och påstår att en sådan koppling endast verkar finnas ibland.

Mellan dessa perspektiv finns det inte nödvändigtvis någon motsättning. Norberg påstår inte att det är den enda vägen, om än kanske den bästa vägen hittills. Bryhn förnekar heller inte att många har lyfts ur fattigdom såsom Norbergs exempel visar.

Det liberalt marknadsekonomiska (LM, för liberal marknadsekonomi) samhälle som Johan Norberg med ”sina” reformer förespråkar, är decentraliserat sett till varifrån initiativen kommer och vilka man ansvarsmässigt förlitar sig på. Vilket framhävs som en passande lösning på vår komplexa värld.

Men den är inte bara decentraliserad, den är också kaotisk. Decentralism utesluter inte samordning av gemensamma behov, viljor och begär. I LM är det inga som styr, utan det är vissa abstrakta krafter utanför människorna som styr.

Tvånget till profit, moralism, konjunkturer. Ett företag har ansvar för profit, rykte etcetera, i slutändan endast profit och samhällets lagar. Det har inte ansvar för själva verksamheten, den anställda, produktionen och dess konsekvenser. Sen tar man ändå ansvar för dessa om möjlighet finns eftersom man tänker långsiktigt på hur det påverkar vinsten.

Exempel: Kollektivtrafiken, Skulle det inte var positivt om samhället premierade kollektivtrafik framför privatbilism. Gratis eller mkt billig kollektivtrafik och utbyggd kollektivtrafik. I många fall så ger inte biljettintäkterna någon större inkomst till den delvis skattefinansierade kollektivtrafiken, detta eftersom det innebär en hel del krångel att tekniskt administrera betalsystemen.

Ett krångel som man slipper om finansieringen görs via skatten eller en specifik avgift(skatt) som går till just trafiken. Miljön, olyckorna och tillgängligheten skulle tjäna på detta. Privatbilismens överlevnad får överlåtas till om några större mängder folk i längden orkar ha bil, samt om man lyckas producera helt miljöanpassade fordon.

Sen är detta min åsikt, även jag förlitar mig på att en majoritet har liknande åsikter för ett genomförande. En kommun bör kunna gå såhär långt själv även om inte staten backar dom.

Mångmiljardärerna och profiten

Vilken funktion fyller mångmiljardärerna som äger företagen? Vinsten som hela samhället är uppbyggt kring reproducerar samhället när den återinvesteras. Makten över dessa enorma kapitalflöden skulle kunna avgöra samhällsriktningarna, skulle kunna ge oss ett val. Det är här planlösheten blir tydlig.

Planering och medvetna val är inte önskvärt för systematikens och planeringens självändamål, utan därför att det ger ökad spänning och mening åt arbetet.

LM ideologierna säger egentligen väldigt lite, det är mycket ett bejakande av de tendenser som dominerar status quo. Det är en lidelsefull, offervillig realism som inte ser något i de ungerska arbetarråden. En fråga som jag vill ställa oss, och som liberalerna kanske har missat, är om det är så stor skillnad mellan marknads socialism/mutualism och frihetlig socialism samt vari skillnaderna består (se länk).

Arbetsdelningen

En central fråga för antikapitalismen är livet, hur vardagen är uppbyggd. Hur våran kreativitet kvävs och inte ges utrymme. Skolans disciplinering. Arbetsdelning, teknologisk infrastruktur. De allra flesta arbeten skulle man kunna lära sig utan någon lång utbildning helt enkelt genom att närvara på arbetsplatsen och skolas ”live” samt arbeta in sig mer och mer.

I de svenska skolorna har det funnits gott om obehöriga lärare t.ex. och de har enligt min erfarenhet tillhört de mest omtyckta. Dock har de varje terminen riskerat sparken om en behörig lärare skulle söka tjänsten. Jag har ingenting emot utbildning, men tala om ineffektivitet att tvinga arbetarna till långa tradiga utbildningar som inte alltid behövs. Företagen tar emot praktikanter, men har sällan tid att verkligen låta dem delta komma in i, och lära sig om arbetet.

Problematiskt förlita sig på tillväxten

Vad mäter tillväxten? Exemplet ovan med kollektivtrafiken skulle kunna spara en hel del samhällsresurser och energi som helhet, men sett ur ett tillväxtbejakande perspektiv så behöver inte det vara positivt, tvärtom det kan begränsa ekonomisk tillväxt något oerhört. Även om det på lång sikt eventuellt skulle kunna vara positivt för tillväxten med en dominerande kollektivtrafik, så skulle den i dagsläget när den infördes kväva stora ekonomiska sektorer. Men i ett frihetligt samhälle skulle den energi och skaparkraft bland människorna som frigjordes direkt börja arbeta med något annat, såväl produktion som egen rekreation. Däremot under LM skulle effekterna arbetslöshet och utslagning i frånvaron av tillväxten antagligen vara destruktiva.

I dagens Sverige förfäras vi över att många går på socialbidrag och A-kassa, men är inte det än naturlig och potentiellt positiv utveckling med tanke på att produktiviteten ökar, företagens vinster ökar samtidigt som man inte nyanställer, vilket varit fallet förr i tiden vid hög tillväxt, tvärtom i vissa fall avskedar man. Mer fritid framställs som omoraliskt, förfärligt, negativt.

Ur ett nationalekonomiskt perspektiv är det dessutom inte sant att ”snyltarna”, bidragstagarna kostar så otroligt mycket, detta eftersom deras inkomster uteslutande återinvesteras via konsumtion i samhället, till skillnad från den som sparar en massa pengar och förlitar sig på vart kapitalet kan förränta sig, d.v.s. tjänar pengar på pengar något som förut sågs som mycket fult inom kristendomen och kallades ocker.

Som om det inte finns schyssta saker att göra med sin tid. En del av de arbetslösa använder sin tid till betydligt bättre saker än miljoner som arbetar hårt i krigsindustrin och fullständigt överflödiga neonplastbubbelprydnads(eller något värre) –industrin.

För att inte tala om den expanderande tjänstesektorn. Jag personligen föredrar att klippa mig själv eller hos en kompis, men det innebär inte att jag vill förbjuda alla frisersalonger, däremot vänder jag mig emot den forcerande expansionen av tjänster som blir ekonomiserade i större och större skala. All onödigt arbete och byråkrati med att driva dessa verksamheter.

Ett annat exempel på hur fritiden bekämpas är när bland annat kommuner tidigare hade en person anställde som åkte omkring och gjorde olika reparationsarbeten och vaktmästeri på flera ställen. Nu sköts samma verksamheter genom att man fakturerar varje tjänst separat. Skapar tillväxt och ineffektivitet. Varför inte dela på den ”nya” tiden. Så arbetslösa får jobb och utarbetade får gå ner till 75-50 procent.

”…Avgöranden t.ex. om huruvida en ökning av produktiviteten på 10% bör leda till högre lön eller förkortad arbetstid eller ytterligare investeringar, är något som alla bör vara med om. Sådana avgöranden angår alla. Det är inte något som utan vidare kan överlämnas åt byråkrater som handlar i ”massornas intresse”. …”(1 )

Kollektiva öppna verkstäder där folk tillverkar saker precis såsom dom vill ha dem, när dom vill ha dem, för att dom vill tillverka dom. Skulle inte det bidra till mindre arbetstillfällen och mindre kapitalflöden, mindre tillväxt?

Slutligen har vi frågan om linjär tillväxt och konstant tillväxt. 2.5% tillväxt i början av nittonhundratalet är inte detsamma som 2.5% tillväxt idag. 5% tillväxt är mindre än 4% tillväxt i en tio ggr så stor ekonomi.

Tillväxten måste ständigt ta upp nya områden och tekniker för att fortsätta växa. Ska vi inte få ut något annat än ytterligare produktion och investeringar –ökad tillväxt av tillväxten, då gör den oss inte friare.

Ska vi följa samma proportioner som när vi införde åtta timmarsdagen så är det dags för en arbetstidsförkortning, då sa höger (alliansparti i valrörelsen) att ska vi få en större kaka att dela på så måste fler vara med och arbeta… vad menar dom?

Någon ekonomiskt sakkunnig får gärna förklara hur det inte går ihop (eller går ihop) men det framstår fullständigt oseriöst med en konstant hög tillväxt som mål och måste.

“There are certain absolutes, and one of them is the right of humanoids to a free and unchained environment. The right to have conditions which permit growth.”

Och det inkluderar friheten att begränsa sig, allt som sker, sker på bekostnad av något annat och även ingenting har ett värde som ger allt annat större utrymme. Att pröva olika saker och nya saker är intressant och kommer det en punkt där ny frenetisk tillväxt innebär något annat så kommer det vara intressant och revolutionerande för de som leder den brytningen.

------

Fotnoter:

(1) Paul Cardan i ”socialismens innebörd” (”Vi vill ha allting” – En historisk bakgrund till den autonoma marxismen”, Kämpa Tillsammans! 2003).