Stenar mot ett
samhällssystem

Det är ständigt samma kedja av anklagelser och avståndstaganden som grovt skissat ser ut som följer: globaliseringsrörelsen anklagas för att vara våldsam, stora delar av rörelsen vill genast ta avstånd från våldet för att det anses fult med politiskt våld och medierna kan klappa dessa duktiga demonstranter på huvudet och fortsätta stigmatisera de "autonoma" våldsverkarna. De framställs som aktivister med en "mindre intellektuell framtoning".

Trots att det finns klara och tydliga teoretiska grunder för användande av våld i politiskt syfte. Avintellektualiseringen av diskussionen om våldet står i själva verket samhällets toppskikt och medierna för. Genom att själva definiera vad som är våld och vad som inte är det, och genom att förflytta det politiska våldet ur sitt sociala och politiska sammanhang, kan de framställa - i huvudsak de autonoma aktivisterna - som våldspsykopater och huliganer och dölja vilka som är de verkliga terroristerna.

För när mainstreammedia riktar frågan om våldet till de autonoma aktivister så kan man vara säker på att dessa aldrig kommer ges utrymme att att problematisera frågan utan att medierna bara vill ha ett kortfattat svar som bekräftar schablonbilden av de "svartklädda terroristerna".

I medierna förpassas de autonoma aktivisternas politiska våld ur sitt sociala sammanhang. Som om benägenheten till våldsamma aktioner härrörde ur ren ondska eller ur något slags allmän frustration.

Samhällets våld mot oss är värre

Det politiska våldet är en reaktion på ett betydligt grövre våld, som får varje våldsamt toppmötesupplopp att likna en beskedlig picknik. För den som höjer blicken från gatan finns en hel värld att beskåda, en värld där ett lågintensivt våld pågår dag ut och dag in.

De starka västmakterna plundrar och mördar, anfaller och ockuperar människor över hela planeten. Tiotusentals barn som dör av fattigdomen varje dag. Miljontals som tvingas leva på svältgränsen, hundratusentals flyktingar som dör utanför de rika ländernas gränser, kvinnor som skeppas som (sex)slavar över gränser, miljontals som tvingas arbeta under vidriga förhållanden som inte står slaveriet långt efter, över hela jorden, för att slita ihop profit åt de stora kapitalistiska företag som västmakternas ledare håller om ryggen. För att inte tala om det våld mot själva våra livsvillkor som den globala uppvärmningen innebär, en uppvärmning som drivs på av den globala kapitalismen och dess beskyddare.

Där har vi det verkliga våldet i koncentrerad form. Det är i detta sociala och politiska sammanhang vi ska se det politiska våldet. Den här världen styrs av ledare som nått konsensus om att tillväxt till varje annat pris är det alltöverskuggande målet. Dessa ledare säger sig vara valda och hänvisar till "demokratin", en skådeprocess som - i Sveriges fall - pågår en dag vart fjärde år och som aldrig ger någon en rimlig chans att påverka politiken i grunden.

Dessa ledare utmålar alla dissidenter som terrorister, vägrar att på allvar lyssna på kritiken, bussar polis och militär på ungdomar som revolterar och alla andra som opponerar sig och fnyser högaktningsfullt åt allt vad demonstrationer, manifestationer, petitioner, "dialoger", namnlistor, upprop och "kritikstormar" heter. Allt medan det som beskrevs i stycket ovan pågår dag, efter dag, efter dag.

Här borde poängen ha nått fram. Nu borde det stå klart hur löjeväckande det är att uppröras över några krossade fönsterrutor, brända bilar eller förvånas över, exempelvis, hur demonstranter attackerar polisen utan att de "börjat" - vilket är en klassisk grund att fördöma "våldsverkarna". Det är alltid lite, lite mer accepterat med våld om polisen uppenbart provocerat fram det. Men det låter ungefär som att det rörde sig om två barn där ingen av dem egentligen har något skäl att börja bråka.

Polisen skyddar samhällssystemet

Som jag har försökt förklara här så har vi alltid skäl. Det är det verkliga globala våldet, som jag beskrivit kort ovan, som är den "utlösande faktorn" vid varje politiskt upplopp. Polisen får alltid ta smällarna eftersom de är det rådande samhällets skyddsstyrka. Det är de som har i uppdrag att förhindra alla typer av radikal samhällsförändring. Våra stenar är stenar mot ett samhällsbygge, inte mot dess vakthundar.

Fungerar det då, i någon mån? Visst. Våldet har visat sig fungera som ett påtryckningsmedel för att föra upp politiska frågor på våra "ledares" dagordning. Veganrörelsen är ett utmärkt exempel, utan de brända Scanbilarna och de spektakulära fritagningsaktionerna hade frågan med stor sannolikhet tystats ner. Den antifascistiska rörelsen är ett annat exempel. I flera svenska städer har rörelsen med våld och framför allt med hot om mer våld gjort det mer eller mindre omöjligt att vara aktiv nazist.

Den globala rättviserörelsen, eller vad man nu väljer att kalla den, har också rönt framgångar - inte med stora demonstrationer eller "motmöten" - utan genom att med våld och hot om våld tvinga toppmötena att diskutera frågor som klimatet och skuldavskrivningar till fattiga länder, frågor som knappast hade diskuterats annars. Även om de rika ländernas ledarskikt gör allt för att slippa ta itu med dessa frågor på allvar så måste det ändå betraktas som en framgång att de diskuteras, ett slags förskjutning av problemformuleringsprivilegiet, om än ett litet sådant.

För att summera detta: det är våra så kallade ledare som tvingat fram den här situationen, dels genom det globala våldet de utsätter människor och klimat för och dels genom att försöka tvinga oss leva i något slags semi-diktaturer utan några andra möjligheter att påverka samhällsutvecklingen än genom våld och hot om våld. Och då är det den vägen vi får vandra kära vänner!