"Lindgren lyckas inte
problematisera våldet"

Tidigare artiklar:
Liberaldemokratiskt toalettpapper (Erik Lindgren)

Erik Lindgren tar i så han nästan kräks i ett ganska löjeväckande försök att såga min bok ”Extremister – En berättelse om politiska våldsverkare i Sverige”.

Drapan av invektiv (i Lindgrens värld verkar det värsta man kan bli kallad för vara diverse ordsammansättningar där ordet ”liberal” ingår) säger mer om hans egen världsbild än om de sympatier som han försöker klistra på mig.

Men framför allt bekräftar han en av mina teser i boken, den om att delar av vänstern blir fullkomligt galna så fort någon försöker problematisera det våld som utgår från en vänsterideologi.

Men Lindgren har läst min bok dåligt (om han överhuvudtaget har läst den). Felaktigheterna i hans text är många.

För det första jämställer jag inte den autonoma vänstern med den svenska nazismen vilket han påstår. Det poängterar jag klart och tydligt redan i bokens inledning.

Vidare hävdar han att jag backar upp USA:s krigsmakt, vilket är fullkomligt befängt. Att ta avstånd från terrordåden i Irak är åtminstone i min världsbild inte samma sak som att stödja den amerikanska krigspolitiken, vilket jag också tydligt skriver i boken.

Dessutom kallar han mig för ”borgare”, vilket väl får antas vara ett svepande epitet som Erik Lindgren brukar använda på alla som inte delar hans syn på det politiska våldet i Sverige, framförallt det som kommer från vänster.

Jag har nämligen aldrig röstat borgerligt i hela mitt liv. Däremot tror jag på den form av demokrati som vi har i Sverige. Om det innebär en risk att bli kallad för ”träskliberal” på nättidningen Yelah så må det vara hänt.