Skogen – kolsänka
eller kolkälla?

Inom skogsnäringen skrivs och talas det nu mycket om att motverka växthuseffekten genom att odla skog. Argumentationen bygger delvis på missuppfattningar om hur skog och mark fungerar. Skog anses ta upp växthusgasen koldioxid, CO2. Detta är en sanning med stor modifikation. Klimatmodellerna förutspår att stigande koldioxidhalter i atmosfären leder till högre temperatur på jorden. Modellerna förutsäger dessutom att torra områden kommer att bli ännu torrare och våta områden ännu våtare. Oavsett vilken tilltro till modellerna man har, så har den globala temperaturen för närvarande en stigande tendens. Detta är naturligtvis oroande.

Vi vet att växter kan ta upp koldioxid. Därför föreställer sig många att plantering av skog måste vara bra för att motverka växthuseffekten. Att växter också avger koldioxid framhålls däremot inte så tydligt i debatten. Det är nettoeffekten av skogens upptag och avgivande vi måste räkna med – överskott eller underskott i koldioxidbudgeten. Markens roll som producent av koldioxid behöver också tas med i sammanräkningen. Att ostörda boreala skogsekosystem tar upp kol kan man förstå med tanke på det stora förrådet av kol i organiskt material i marken. Uppbyggnaden av detta förråd har dock haft mycket lång tid på sig, ända sedan skog kunde invandra efter istiden. Man måste ta hänsyn till både trädens och den övriga vegetationens och markens roll i koldioxidbudgeten. I vilken utsträckning våra skogsmarker är kolsänkor (tar upp koldioxid) eller kolkällor (avger koldioxid) är en mycket intressant fråga i sammanhanget.

Globalt bildas cirka 26 miljarder ton koldioxid årligen genom mänsklig verksamhet (förbränning, ändrad markanvändning). Av detta stannar cirka tolv gigaton i atmosfären och ökar på atmosfärens koldioxidhalt. En relativt liten, men ändå viktig del, 1,8 miljarder ton, tas upp av norra halvklotets skogar. Resten tas upp av havet eller på annat sätt. Även om skog globalt sett är en kolsänka ska man inte överskatta dess roll. Den senaste tidens forskning inom detta område pekar tämligen klart på att:

1. Äldre skog, exempelvis fjällnära skog eller annan naturskog, är nära balans mellan upptag och avgivande av koldioxid. Tidigare antog man detta på goda teoretiska grunder. Idag har mätningar i olika äldre skogsekosystem bekräftat detta. 2. Hyggen producerar långt mer koldioxid än de tar upp. Marken avger koldioxid och den glesa markvegetationen förmår inte kompensera för detta. Markrespirationen (avgivandet av koldioxid) stiger alltid efter upptagandet av ett hygge. Detta beror på att marktemperaturen ökar.

3. Även ungskogar producerar långt mer koldioxid än de tar upp. Ungskogens växtbiomassa är alltför liten för att genom sin fotosyntes (koldioxidupptag) kompensera för markandningens produktion av koldioxid.

4. Det är först när skogens krontak sluter sig som man kan förvänta sig att hela systemet tar upp mer koldioxid än det ger ifrån sig.

5. Undantag finns dock. Man kan inte ens vara säker på att en växtlig 70-100-årig barrskog tar upp koldioxid. Försök i Norunda, norr om Uppsala, har efter många års mätningar visat att skogen – trots god tillväxt – producerar den mer koldioxid än den tar upp. Huvudanledningen till detta antar man vara en förhöjd markandning. I fallet Norunda antar forskarna att dikningar som gjordes på 70-talet har ökat markandningen genom att sänka grundvattennivån. Luftens syre har på så sätt kunnat "komma åt" mer av markens kolförråd och därigenom ökat markandningen.

Med tanke på hur genomdikad skogsmarken i Sverige är, måste man fråga sig hur stor andel av den svenska skogsarealen som faktiskt släpper ut koldioxid trots att den är bevuxen med sluten skog. Ibland påstås det att det är de "oväxtliga skogarna" som pyser ut koldioxid. Det stämmer inte. Det är i stället alla landets hyggen, ungskogar och sannolikt också mycket av den dikade skogsmarken.

Hur lång tid efter avverkning skulle det ta innan ny skogsmark blir koldioxidneutral, det vill säga då upptag och avgivande balanserar varandra? Fram till tidpunkten då krontaket sluts kommer skogen och marken att avge mer koldioxid än den tar upp. Troligen rör det sig om minst 40 år av koldioxidläckage till atmosfären. Därefter kan man åter börja hoppas på balans i systemet, men kanske tar det sedan ytterligare ett sekel innan den nya skogen tagit upp den förlorade koldioxidmängden.

Om vi verkligen bekymrar oss för den globala situationen, och vill göra något åt den, finns det bättre sätt än skogsodling. Det mest effektiva man kan göra är att minska konsumtionen av fossila bränslen, vilket sannolikt också kommer att betyda minskad totalkonsumtion av bränslen.