Professor Enkvist och
fattigdomens fängelser

På SVD:s debattsida Brännpunkt den åttonde november beskriver språkprofessor Inger Enkvist under rubriken ”Bryt med flumpedagogiken”, vad den franska sociologen Loïc Wacquant kallat ”fattigdomens fängelser”. Enkvist gör det dock med en upp-och-nedvänd logik.

Wacquant menar att nykonservatismens nedmontering av välfärdssystemet sker parallellt med uppmonteringen av straffsystemet. Genom en utveckling som pågått länge i till exempel USA och England, en liberal marknadspolitik med försämringar av den sociala och arbetsrättsliga tryggheten, slås fler och fler ut till samhällets ytterkanter. Staten drar sig samtidigt undan sitt sociala ansvar, vilket innebär att fattiga (i framförallt förorter) mer och mer, både bokstavligt och bildligt, står utan(för) viktiga välfärdsinstitutioner.

När (de förväntade) ekonomiska och sociala effekterna uppenbarar sig av välfärdens nedmontering: osäker arbetsmarknadsanknytning, (ökad) fattigdom, alkohol- och drogmissbruk, stölder, skadegörelse och uppror och annat som betecknas ”antisocialt” beteende, kliver rättssystemet numera in i välfärdssystemets ställe. Med Waquants ord, (det sociala) skyddsnätet har ersatts med ett (repressivt) fångstnät.

Enkvist beskriver också detta fenomen, men i omvänd ordning. Hon beskriver 1960-talets kritik mot auktoriteter och tycks dra slutsatsen att pedagogiken som springer därur, vilken vill sätta ”eleven i centrum”, hänger ihop samhällets moraliska förfall. Utifrån detta moraliska förfall beskriver Enkvist ”hur det går till när ett område sjunker ner i laglöshet.” Det följer enligt Enkvist (via referens till en fransk forskare) en trappa som går från klotter och skadegörelse till stölder och till sist hot och våld mot alla människor i uniform. Inte olikt den gamla hederliga liknelsen med knappnål och silverskål. På detta sätt menar Enkvist ”håller gängen undan all närvaro av samhälle och stat.”

Utöver den bakvända ordningen i denna konservativa analys, dvs att samhälle och stat drar sig undan efter att förorten på egen hand försatts i ett moraliskt förfall, finns också koloniala metaforer och rasistiska tolkningar. Det moraliska förfallet från flumpedagogiken har enligt Enkvist lett till risken att ”Om dessa [exempelvis vissa invandrargrupper] ser att landets vuxna inte ingriper när någon bryter mot lagen kan de tolka detta som att ingen bryr sig om lagen.” och ”Hur ska unga vilja utveckla de här dygderna om skolan mest liknar en djungel där de starkas vilja råder?”

Att samhällen där icke-vita/bruna människor lever, betecknas som ociviliserade och liknande en djungel, är en välkänd kolonial/rasistisk metaform, liksom att antyda att så kallade invandrargrupper är särskilt degenererade. Enkvists sammanfattande slutsats över samhällsutvecklingen är att ”Om inget görs befästs en antisocial attityd.” Alltså vi måste ta i med hårdhandskarna mot det ”antisociala” beteendet.

Jag vill hävda att det är precis den politik som Enkvist förespråkar; en auktoritär och repressiv, rasistisk och nykonservativ politik, som är orsaken till de problem som Enkvist vill lösa genom en sådan politik. På det sättet blir inte Enkvists analys bara bakvänd, den bekräftar också nödvändigheten av att fortsätt på den inslagna vägen mot fattigdomens fängelser.