Transvestiter klassas som
psykiskt sjuka

”Problemen med kompisar och utfrysning fortsatte och dagisets föreståndare såg sig tvungen att kalla min mamma och pappa till enskilt samtal. Sex år gammal fick jag sitta med under mötet och ordentligt förödmjukad svara på frågor om jag hellre ville vara flicka och varför jag inte tyckte om att sparka boll. Att jag vid samtalet klampade omkring med handväska och sa att jag var muminmamman förbättrade knappast situationen."

Citatet är hämtat ur Johan Hiltons bidrag till antologin "Såna som oss. Röster om sexualitet, identitet och annorlundaskap", från 2003. En bok som alla borde läsa. Och särskilt dagisföreståndare.

Hiltons text beskriver hur han som sexåring drabbas av omgivningens regler kring kön. Regler som säger att man måste hålla sig till en könskategori helt och hållet, cisnormer med andra ord.

Har man vad som vanligen kallas en pojkkropp så måste man känna sig som pojke, ha ett könsuttryck som normerna tycker passar en pojke och även vara pojke i juridisk bemärkelse.

Cispersonen är norm. Det är det som anses normalt och naturligt att vara. Håller man sig till de här reglerna följer en rad fördelar som att du slipper ifrågasättande och misstänkliggörande och istället får bekräftelse för den du är.

Bryter man reglerna så följer en rad nackdelar. Eller bestraffningar. Som exempelvis samtal med dagisets föreståndare, ifrågasättanden, osynliggörande och i vissa fall våld.

Transaktivisten och författaren Leslie Feinberg beskriver på ett bra sätt det där med osynliggörandet, att man inte blir bekräftad för den man är, i novellen "Stone butch blues".

"Jag kunde inte säga om figuren var en kvinna eller man. /…/ Jag stirrade i den stora spegeln över min mammas toalettbord och försökte se in i framtiden då kläderna skulle passa, för att få en glimt av den kvinna jag skulle komma att bli.

Jag såg inte ut som någon av de flickor eller kvinnor jag sett i Searskatalogen. Katalogen kom när det var ny säsong. Jag var först i huset att gå igenom den, sida för sida. Alla flickor och kvinnor såg ganska mycket likadana ut, det gjorde också pojkarna och männen. Jag kunde inte hitta mej själv bland flickorna.

Jag hade aldrig sett en vuxen kvinna som såg ut som jag trodde jag skulle göra när jag växte upp. Det fanns inga kvinnor på teve som den lilla kvinna som den här spegeln visade upp, inte heller på gatorna. Jag visste. Jag letade alltid".

Har man riktig otur kan ens sätt att uttrycka sitt kön på till och med generera en sjukdomsstämpel. Några som får det är transvestiter. I Socialstyrelsens klassifikation över psykiska sjukdomar hittar man både transvestism och fetischistisk transvestism.

Det är samma register som fram till 1979 innehöll homosexualitet. I samhällets ögon betraktas med andra ord inte transvestism som en normalvariant bland flera när det gäller hur människor kan uttrycka och uppleva sitt kön.

Transfrågorna är marginaliserade och transrörelsen har inte särskilt stort genomslag. Solidaritet är inte hett i dag och det är antagligen den trista förklaringen till varför kränkningarna fortsätter att existera.

Det var kanske inte transvestism som den sexåriga Hilton gav uttryck för. Det spelar i detta fall inte så stor roll vilken etikett vi ger hans normbrott. Det viktiga är normbrottet som sådant - att han gick över gränsen för hur pojkar förväntas bete sig och att det bestraffades.

Jag kan inte låta bli att fundera på hur mycket det krävs för att denna och alla andra daghemsföreståndare förstår att se till att alla de små transvestiter i vardande, liksom andra normbrytande små barn som kommer i deras väg får lika mycket bekräftelse för den de är som dagisbarnen som följer normerna.

Eller för den delen hur länge det kommer dröja förrän relevanta strykningar görs ur Socialstyrelsens klassifikationsregister.