En diskussion jag aldrig
kommer att vinna

Jag inser att en diskussion mot Henry Ohlsson, den kommer jag aldrig att vinna. Om det nu finns något egenvärde i att vinna en diskussion. Jag tycker dock att han har missuppfattat en del av det jag har sagt, och skulle därför vilja förtydliga vad jag menar.

För det första så är vi överrens om att jag begår ett övergrepp i och med att jag låser in människor, visiterar dem, läser deras post, et cetera. Det kommer vi aldrig ifrån. Ett frihetsberövande är en grov kränkning av den personliga integriteten, precis som förre chefen för Kronobergshäktet, Lars-Åke Petterson, uttryckte det för några veckor sedan.

Precis som allt annat som är skrivet av mig, är det mina egna upplevelser det handlar om. De går alltså inte att generalisera till hela kriminalvården. När jag beskriver min upplevelse av tolerans gentemot hbtq-personer är det utifrån den arbetsplats jag arbetar på. Allt det Henry skriver om förtrycket gentemot hbtq-personer är förmodligen sant. Troligtvis har det även giltighet utanför fängelsets murar. Vad jag ville peka på är att det inte ser likadant ut överallt. Det finns skillnader.

Jag är väl medveten om att mördare och våldtäktsmän utgör en väldigt liten del av fångpopulationen. I mitt arbete träffar jag dock övervägande människor som gjort sig skyldiga till något av de ovanstående brotten.

Att vi borde ändra på vår kulturs syn på kvinnor och sexualitet är något jag skriver under på. Frågan är väl vad vi gör innan vi nått dit. Jag tycker också att det vore intressant att fundera på hur vi skulle hantera människor som definieras som brottslingar i ett framtida klasslöst samhälle. Jag antar att ingen är så naiv så att han/hon/hen tror att handlingar som definieras som socialt oacceptabla kommer att försvinna bara för att vi lyckas förverkliga ett frihetligt socialistiskt samhälle?

Inga plitar = inga fängelser skriver Henry. Det är möjligt att det i det långa loppet är så att om man på något mystiskt vis lyckas göra sig av med alla människor som kan tänka sig att jobba inom kriminalvården så upphör fängelserna att existera. Det känns dock tidsödande, och resultatet är osäkert. Jag tycker nog att det känns mer fruktbart att i det samhälle vi lever i nu arbeta för en humanare kriminalvård.