Hur skapar vi en jämlik
vänsterrörelse?

Vi är inte förvånade. Vänstern är trots allt ingen isolerad ö i samhället. De normer och maktstrukturer som råder i hela samhället letar sig in även i de vänsterpolitiska sammanhangen. Annars skulle knappast så många feministiska kvinnor välja att organisera sig separatistiskt. Anledningen till att vi vill uppmana till en bred och målinriktad diskussion om machoideal inom vänstern är att vi vet att medvetenheten redan finns. Det pratas om machovänstern - inte bara på de borgerliga tidningarnas ledarsidor. Det är i allra högsta grad ett levande samtalsämne inom vänstern och har varit länge. Ändå lever idealen kvar. Det kan många vittna om.

Det här är inte i första hand en diskussion om politiskt våld, även om associationen kanske ligger nära till hands. Syftet med temat är varken att försvara eller fördöma våld som politisk metod. Det är en annan diskussion. Detta handlar om en bredare definition av machobegreppet även om våldsromantik och våldsutövande är en del av det. Frågan är varför en vänsterrörelse som säger sig arbeta antisexistiskt ändå har så stora interna problem med förtryckande mönster och normer.

Även om machoideal hör ihop med allmänna patriarkala mönster är det inte säkert att de utövas eller upprätthålls enbart av män. Så enkelt är det inte. Machoidealen är därför en fråga för hela vänstern att ta tag i. Diskussionen handlar mycket om vilka ideal vi låter råda inom hela vänstern. Vad har vi för idéer om mod, om rädsla, om känslor, och vilka egenskaper, ekonomiska eller fysiska förutsättningar krävs för att leva upp till idealen?

Intern kritik avfärdas eller kritiseras ofta för att ha en splittrande effekt på rörelsen. Detta exempelvis när medelklassnormer kommer på tal, men även (trots att de idéerna borde vara utdöda för länge sen) sexism och rasism. Men rörelsen är redan splittrad om den inte har plats för alla, eller får alla att känna sig bekväma eller välkomna. En vänsterpolitisk rörelse med kraft att förändra samhället måste kunna vara självkritisk och den måste kunna öppna upp för diskussion om hur alla som delar de politiska idéerna och visioner ska kunna få utrymme och inte bara de som skriker eller pratar högst. Vi kan inte vara blinda för de förtryck och normer som råder även inom de egna leden.

Den här diskussionen riktas medvetet till hela vänstern, även om många säkert associerar machoideal med autonoma grupperingar. En vidare definition av begreppet slår hål på den uppfattningen. Det handlar ytterst om utrymme - att ta utrymmet från andra, med sin kropp eller sin röst. Det handlar om hierarkier i en rörelse som säger sig vilja bekämpa dem. Tänker vi så kortsiktigt? Det samhälle vi vill ha sen måste vi väl ändå kunna föreställa oss och sträva efter redan nu? Vi måste väl ändå kunna vara solidariska med varandra och samtidigt våga säga ifrån och agera kraftfullt mot de ideal som rent jämlikhetsmässigt tar oss långt tillbaka i tiden.

Det är dags att sluta mäta vems kuk som är hårdast och i stället lägga energin på vilka strategier som ska få oss att vinna. Vi får knappast med oss folk på vår sida när attityd är viktigare än bra argument och genomtänkta metoder. Det här är en diskussion om trovärdighet och överlevnad för en politisk rörelse som i en tid dominerad av aggressiv högerpolitik och hänsynslös kapitalism är världens enda hopp. Att låta machoidealen fortsätta sätta normen för vad som är viktig och riktig politik är förödande om vi vill få rörelsen att växa och på allvar utmana samhällsordningen. Tystnad är medgivande. Nu måste vi börja tala. Nu måste vi börja kämpa för en självkritisk, inkluderande och jämlik vänsterrörelse. Annars kommer vi aldrig att vinna.