Ömma tår

Ibland tvingas man av debattens låga nivå att plocka upp den gamla folkbildningsfacklan och pedagogiskt försöka förklara att de begrepp och uttryckssätt som kastas fram och tillbaka faktiskt inte kan betyda vad som helst. Att de befinner sig i ett sammanhang. Man får samtidigt hoppas att det pedagogiska tilltalet inte uppfattas som nedlåtande.

Den här gången gäller det Yelahs artikelserie ”Tema Machovänstern”. Artiklarna har uppenbarligen dansat på ömma tår – och hur många sådana det faktiskt finns vet man för övrigt aldrig innan man börjar trampa runt på andras territorier. Men så var det alltså dags igen; förra gången var väl, för Yelahs del, i samband med utgivningen av boken En knuten näve i fickan, då Yelah så brutalt ”splittrade” den annars så internt starka, solidariska, jämlika och jämställda ”rörelsen”.

En revolution mot kvinnan

Kritiken mot Erik Lindgrens text "En revolution mot kvinnan" illustrerar väl kritikens höga tonläge. Texten – som i korthet handlar om hur bilden av Rebellen är en central del av en manlig vänstermytologi som sällan lyfts upp till skärskådan – har kritiserats för att vara både sexistisk och biologistisk.

Det som irriterar kritikerna är Lindgrens uppradande av hur ”vänstern inspireras av traditionellt manliga begrepp: krig, svärta, enhet, våld, vrede, kamp, förstörelse, hat, fientlighet, hårdhet.” Sådana värderingar, menar han, gör det svårare för kvinnor att delta på lika villkor.

Förargade kritiker menar å sin sida att ”[d]et finns inte manliga och kvinnliga egenskaper, och har man inte insett det än så är man mer sexist än hela ’machovänstern’ tillsammans”. Dessutom osynliggör ett sådant synsätt alla de kvinnor som faktiskt kämpat inom vänstern, utan att för den skull personifiera ”glädje, kompromiss, kreativitet, kärlek, vänskap och mjukhet”.

Nåväl. Låt oss försöka hitta en gemensam grund. Först begreppen.

Alla dessa ord...

Den som kort och gott pratar om kvinnliga och manliga egenskaper kan med rätta misstänkas för att antingen vara slarvig eller också ha en biologisktisk ståndpunkt. Biologist avser här en person som är determinist i synen på män och kvinnor. Biologister menar att det biologiska könet bestämmer vilka egenskaper en person kommer utveckla. Ofta bifogar de en inte helt kreativ uppradning av egenskaper som ligger i linje med gamla invanda fördomar om hur män och kvinnor är – och bör vara.

Men det är inte vad Lindgren hävdar. Om man tittar så ser man att det finns ett adjektiv framför ”manliga”, nämligen nyckelordet ”traditionellt”. Detta ord används ofta för att visa att man anser att de statistiska skillnader i observerbart beteende som vi kan finna mellan män och kvinnor som grupper – exempelvis att män som grupp köper fler porrtidningar än kvinnor som grupp; medan kvinnor som grupp i sin tur köper fler läppstift än män som grupp – inte bestäms av gener, utan snarare av traditioner, vanor och socialisering. Kort sagt antyder uttrycket att man inte är biologist. Flera sådana antydningar finns i texten, som ”den könsroll många kvinnor fostras och fostrats in i” och de ”mjuka värden som står dagens kvinnliga genus nära”.

Könsroll betyder här de egenskaper vi som män och kvinnor uppfostras och socialiseras till att utveckla och tillåts av kulturen att uppvisa. Det närbesläktade genus, ofta kallat socialt kön, avser föreställningar om och förväntningar på vilka respektive egenskaper vi som män och kvinnor bör uppvisa – föreställningar som påverkar oss att uppvisa dem. Dessa begrepp är alltså anti-biologistiska markeringar som antyder att i den mån vi ser skillnader mellan könen (som grupper) så ska de i första hand sökas i den kulturella miljön, inte i biologin.

Att vara sexist innebär i sin tur att antingen förespråka diskriminering och förtryck grundat på kön, eller i en mindre rå form att uppvisa fördomar om könen; fördomar som ofta grundas på biologistiska uppfattningar. Det är alltså en starkare anklagelse. Att artikeln inte öppet förespråkar förtryck eller diskriminering av kvinnor är väl okontroversiellt att påstå. Hur står det då till med fördomarna, sexismens andra pelare? Ja, det pratas om kvinnliga och manliga kulturer. Men med tanke på de använda begreppen – inte förs det väl en biologistisk linje? Möjligen används ett slarvigt språk. Möjligtvis förvirras man också av att artikeln egentligen i första hand handlar om en bok som författaren läst.

Diskussionen

Men artikelns huvudpoäng är ju inte att driva tesen att vi som män och kvinnor är (och/eller bör vara) på olika sätt och att de sätten har olika värde. Artikelförfattaren har inte avsett att vara sexistisk eller biologistisk. Där finns den gemensamma grunden att utgå ifrån. Poängen som artikeln vill få fram är att – den förmodligen kulturellt inlärda – ”manligheten” gör vissa miljöer mer tillgängliga för män än för kvinnor. Det är ett faktapåstående, och vill man ha en konstruktiv diskussion borde det också diskuteras som ett faktapåstående – d.v.s. håller man inte med får man ge skäl för varför författaren har fel. Om man menar att män och kvinnor (som grupper) inte delvis uppvisar olika beteenden och värderingar kan man ge skäl för det. Menar man att det kanske finns kulturella skillnader mellan män och kvinnor (som grupper), men att de inte ser ut på det sättet som artikelförfattaren hävdar, kan man visa varför. Det skulle kunna bli en riktigt spännande – och konstruktiv – diskussion. Vilket nog från början var tanken med hela temablocket ”machovänstern”.

................................................................

”krig, svärta, enhet, våld, vrede, kamp, förstörelse, hat, fientlighet, hårdhet” – eller ”glädje, kompromiss, kreativitet, kärlek, vänskap och mjukhet”?