"Kön är som vattenfast
mascara, det sägs vara
för alltid, men går
bort rätt lätt"

"I want to fit
I've got to get
Man-sized
I'm heading on
Handsome
Got my leather boots on
Got my girl and she's a wow
I cast my iron knickers down
I'm coming up man-sized"
- PJ Harvey

Här sammanfattar PJ Harvey något viktigt. Att bete sig som den manliga normen = makt. Det enklaste sättet att få makt är för förtryckta grupper att anpassa sig efter den vita, heterosexuella mannens norm. Att anpassa sig efter dessa spelregler ter sig också vara den enklaste motståndsmetoden för delar av vänstern. Men vad händer om det är just dessa spelregler som är det stora problemet i samhället? En grupp kvinnor skriver en artikel i Yelah om att krossa den feminina normen. Jag förstår deras tanke, jag tycker varken om den traditionella kvinnorollen eller den traditionella mansrollen. Snarare är min utopi att människor plockar ut de bästa delarna från båda rollerna. Samtidigt ser jag att mansrollen skadar samhället mycket mer än kvinnorollen och jag vill helst se en vänsterrörelse som präglas mer av den feminina normen än av den maskulina normen.

Mer femmeaktivism inom vänstern

Valet står dock lyckligtvis inte mellan den ena eller den andra och det är faktiskt framförallt en mening i dessa kvinnors artiklar som fick mig att stanna upp: "Utan våld som tänkbar politisk kampmetod är det inte heller möjligt att vara revolutionär." Jag stödjer ALDRIG våld mot andra levande varelser, men ibland våld mot egendom. Och jag ser mina ideal, min samhällsutopi, mina visioner som jävligt revolutionära. Jag ser även att många av mina helt pacifistiska vänner är jävligt revolutionära. Fred är inte bara målet utan också vägen till målet – en devis som inte förtjänar att nedvärderas, även om jag tål att den diskuteras. Det som jag däremot egentligen tycker är viktigt för delar av vänstern att tänka på är huruvida det är möjligt att kalla sig för revolutionär, samtidigt som en anammar en mansnorm, som trots allt är grundfundamentet i vårt samhälle.

Det här leder till min huvudtes, det behövs mer femmeaktivism inom vänstern. Kvinnliga attribut behöver inte vara detsamma som att underordna sig och vara förtryckt. Machonormen inom den vänstern skrämmer bort många aktivister. Vi måste fråga oss varför det till exempel finns så få femme-inister, homo- och bikillar och transpersoner inom den autonoma vänstern. Varför verkar det ibland som om vänstern präglas av ett korrekt sätt att göra motstånd på? Varför ger traditionell heteromanlighet och traditionella heteromanliga attribut status både för tjejer och killar inom vänsterrörelsen?

Att våga bryta normer

Det finns många olika sätt att göra motstånd på och vi gör oss själva en stor, antirevolutionär, otjänst genom att nedvärdera feminina attribut. Femme är inte förtryckande, det är befriande och ett effektfullt aktivistknep. It's the art of suprise, och vi som identifierar oss med femme-aktivism gör inte vad som är förväntat av oss. Låt mig ge ett exempel från vardagens femmeaktivism: I lördags var jag ute och festade. Jag bar blommiga gummistövlar. Mitt halsband var neonrosa. Jag hade maskara och ett så kallat fjolligt beteende, jag log och skrattade och hade ljus röst och ett öppet och översocialt beteende. Jag började prata med några killar utanför ett gatukök, började äta av en överbliven pommes frites (yes, jag är ett tvättäkta skabb, som tycker det är mer romantiskt om någon hittar en överbliven vegansk måltid och ger den till mig än bjuder mig på middag på en fancy restaurang). Vi pratade en liten stund och det verkade trevligt. Efter några minuter behövde jag gå för att komma ikapp mina kompisar. Killarna sa "hejdå" och precis när jag vänt mig bort hör jag den ena killen säga "bögjävel" om mig. Det sades precis så högt så att det ska verka som om det inte var meningen att jag skulle höra, men precis så högt så att jag kunde höra.

Jag vände mig om, andades in djupt med magen, stirrade dem argt rakt in i ögonen och skrek för full hals med mörk röst: VAD FAN SA DU? Blickarna som dessa två killar gav mig var helt obetalbara. De förstod inte hur den bestämda rösten och den självsäkra hållningen kunde komma från den där lilla fjolliga killen med rosa halsband och blommiga gummistövlar. Jag skrek en gång till "FUCK YOU!" och gick lugnt därifrån.

Att göra det oväntade. Och jag svär att ögonblicken av chock som jag orsakat hos ett antal homofoba heterokillar är det som ofta räddat mig från att bli hatbrottad av dessa killar som hellre använder sina knytnävar som vapen än ord.

Mansrollens våldsanvändning drabbar inte bara rasister

Det är när jag tänker på hatbrott mot HBT-personer och mäns våld mot kvinnor som jag blir riktigt förbannad på våldsromantiseringen inom delar av vänstern. Synen på att det är okej att bekämpa rasism genom att slå ner rasister är för mig att gå över en livsviktig gräns: Att aldrig använda våld mot andra levande varelser. Mansrollens våldsanvändning drabbar olyckligtvis inte bara rasister, utan även hundra tusen kvinnor i hemmet varje år och ett otal HBT-personer på gator och torg. När vi börjar använda våra knytnävar som vapen, istället för våra ord och våra argument, då är vi inne i en otroligt maskulin herre-på-täppan-kamp som jag inte vill vara en del av.

Återigen frågar jag mig, varför finns så få HBT-killar, MaleToFemale-transpersoner och femme-inister inom den autonoma vänstern? Svaret hittar vi förstås dels i saker ute i det vanliga samhället, som att många bögar blivit förblindade av de rosa pengarna (stereotypen om att bögar bara festar, medan flator får ta alla hårda strider är inte alltid, men allt för ofta, sann). Men förklaringen ligger också i vilka normer som finns inom vänsterrörelsen. I ett forum läste jag en kille som sade sig tillhöra den autonoma vänstern skriva att HBT-frågan var en medelklassig lyxfråga. Jag gissar att den här killen är hetero och aldrig blivit nedslagen för att han/hon visat offentlig ömhet för någon av samma kön. Jag vet att den här killens åsikt inte står för vänstern som helhet, men att den åsikten ens förekommer är ett problem.

Problematisera kvinnorollens underordning

Ytterligare ett problem ser jag i att många vänsterkillar och vänstertjejer nedvärderar tjejer som sminkar sig och/eller har kort kjol. Då har ni verkligen inte fattat grejen med feminismen. Motstånd yttrar sig på många sätt. Smink, rakning av benen och kort kjol är saker som måste diskuteras. De måste problematiseras som norm, men inte förkastas rakt av. Det som däremot i första hand måste problematiseras är den heterosexuella kvinnorollens underordnade beteende. Vi måste inse att det inte i första hand är attributen, utan beteendet som skapar underordning. Självklart finns det ett problem i att heterosexuella tjejer förväntas rätta till sitt utseende för att bli objekt för killar, men det blir bara löjligt när en säger till en femmeflata "Sminkar du dig för killarna eller?" Och det finns få saker som irriterar mig mer än när heterokillar kommenterar hur kvinnor ska och inte ska klä sig. Min största femme-inistiska förebild är Courtney Love. Hon klär sig i små babydollklänningar, tycker om rosa, har blonderat hår, sminkar sig, har knallrött läppstift och bär högklackat. Är det en snäll och söt liten daddies girl jag beskriver? Knappast. Courtney är skabbigare, rockar hårdare och skriker högre än vilken man som helst. Hon tar ständigt plats, skryter rättmätigt om sin stora talang och ber inte om ursäkt för sina felsteg. Courtney är en naturkraft.

Skulle dessa grrrls feminism varit mer effektiv om de valt att klä sig i svarta byxor? Knappast. Den hade varken varit bättre eller sämre, varken mer eller mindre effektiv.

Det finns dock många inom vänstern som fortfarande lägger värderingar i dessa saker. Min fråga är vad det är som säger att svart är tuffare än rosa? Vad säger att byxor är tuffare än kjol? Det jag stör mig på är att vissa av dessa attribut kopplas till det biologiska könet "man", medan vissa av dessa attribut kopplas till biologiska könet "kvinna". Som Shawna Virago säger "Kön är som vattenfast mascara, det sägs vara för alltid, men går bort rätt lätt." Dagens sjuka könsapartheidssystem får inte ersättas av en allmängiltig manlig norm. Rosa eller svart, byxor eller kjol? Dessa saker handlar om rena värderingsfrågor och normen inom vänstern präglas irriterande mycket av mansnormen. Personligen gillar jag att blanda rosa och svart, just to fuck with peoples minds, i ett samhälle där det antas att en måste vara antingen eller. Apartheid inuti våra kroppar och våra hjärtan. Du måste välja en roll, ett sätt att vara, inte flera olika, och inte är valet särskilt fritt.

Revolutionen kräver mångfald

Min poäng med den här artikeln är inte att den autonoma vänstern ska bli en mode- och utseendefixerad rörelse (jag är den första som skanderar NER MED MODEBLOGGARNA, DE ÄR TOTALT POÄNGLÖSA), men det finns inget som säger att en rosa kjol är mer utseendefixerat än svarta byxor.

Min poäng med den här artikeln är inte heller att värdera något motståndsuttryck högre än den andra. Det handlar istället om att jag tror att revolutionen kräver mångfald och öppensinnighet. Om vänstern ska kunna växa sig till en stark revolutionär kraft måste dessa normer bort. Vänstern måste vara inkluderande. Reclaimfester borde vara fredliga platser där barnfamiljer och människor som är nyfikna på vänsterrörelsen kan känna sig säkra. Vår revolution får inte ersätta en skittråkig och exkluderande mansnorm med en annan. Vår revolution får inte ledas av vita, heterosexuella män. Vår revolution måste istället vara mångfacetterad och vara en melting pot av kvinnor, arbetarmän, arbetarkvinnor, femmeflator, butchflator, fjollbögar, blattar, svennar och transpersoner. Det här är en utmaning, men om vi klarar den här utmaningen är jag övertygad om att vi till slut kommer att segra. Revolutionen handlar om frigörelse för alla förtryckta grupper och vi kan inte uppnå en verklig revolution om vi inte har alla förtrycka grupper med oss.

Kampen fortsätter mina vänner!