Rena rama syndikalismen

Ung vänsters fackliga uttalande är inget under av precision och klartänkthet, vilket möjligtvis har bidragit till den spretiga debatt som uppstått bland annat här på Yelah, främst om förbundets förhållande till SAC.

Det finns två argument för Ung vänsters linje som det är svårt för syndikalister att komma runt, och som man kunde ha önskat att Ung vänster hade koncentrerat sig på.

För det första: SACs storlek.

Ung vänsters syn på en fackförening som en ren lönekartell gör att det är rimligt att välja majoritetsfacken. Syndikalister anser däremot att fackföreningar bör vara något mer, inte bara en försvarsorganisation utan även en skola i socialism, där erfarenheter av självständig organisering och kamp skapar det kollektiva självförtroende som är nödvändigt för att arbetarklassen ska kunna överta och förvalta produktionsmedlen. SAC är onekligen väldigt litet i förhållande till LO och TCO (var Ung vänsters akademiker ska organisera sig ger inte organisationen några riktlinjer för) men jag efterlyser en större flexibilitet. Det finns arbetsplatser där SAC är i majoritet eller åtminstone utgör en kraftig opposition till LO. De är inte många och utgör förstås rejäla undantag, men Ung vänsters stelbenthet gör att de faktiskt även på sådana arbetsplatser uttalar sig för organisering i LO.

Dessutom kan tesen om majoritetsfacken ifrågasättas. Fackföreningar kan samarbeta på samma sätt som partier kan göra det och arbetare kan samarbeta utan att tillhöra samma organisation. Sammanhållningen på en arbetsplats skapas framför allt genom att dagligen mötas och stöta på samma problem, inte på de tämligen meningslösa tillställningar som klubbmöten inom LO tenderar att vara.

För det andra: SACs ideologi

Enligt min uppfattning är SACs principförklaring föråldrad och jag har också motionerat om att en kommitté ska se över den under nästa kongressperiod. SAC har över tiden utvecklat en skräck för andra grenar av arbetarrörelsen och därmed även för dess medlemmar, som i vissa perioder varit förståelig med hänsyn till verkligt auktoritära drag inom socialdemokratin och kommunismen men som idag mest ter sig anakronistiskt och anarkistisk, snarare än syndikalistisk. SAC måste naturligtvis fortsätta att vara helt självständigt från politiska partier och fortsätta kritisera parlamentarismen för dess otillräcklighet, men SAC bör framför allt vara ett radikalt fackligt alternativ. Ett fack som till skillnad från LO är partipolitiskt oberoende, basdemokratiskt och ständigt utmanar kapitalet.

För det är väl knappast förvånande att ett partipolitiskt ungdomsförbund inte rekommenderar medlemskap i en organisation vars principförklaring påstår att "all partipolitik, den må vara parlamentarisk eller inte, innebär att ombuden kan agera utan väljarnas samtycke. Ombudens maktanspråk stiger i takt med att väljarna passiviseras och klyftan mellan dem vidgas"? Här måste SAC uppenbarligen bestämma sig. Av debatten tycks det som att många SAC-medlemmar gärna ser att Ung vänstrare går med i SAC - men i så fall kan man ju knappast hålla sig med en principförklaring som mer eller mindre fördömer all partipolitik.

Å andra sidan - och det inser ju även Ung vänster - är LO om möjligt ännu mer politiserat än SAC, vilket om inte annat framgår av den pågående annonskampanjen "Stolt men inte nöjd". Därutöver sitter som bekant LO:s ordförande i SAP:s partistyrelse, de betraktar SSU som "sitt" ungdomsförbund och landsorganisationen skänker årligen pengar till partiet och firar första maj ihop.

Ung vänsters uttalande har fler problem. Att påstå att SAC "splittrar arbetarrörelsen" är visserligen ett uppenbart faktum, men framkastat på det sätt som görs blir det till en grov anklagelse som i värsta fall kommer att försvåra framtida samarbete mellan organisationerna - helt i onödan, eftersom Ung vänster hade kunnat ha samma fackliga linje utan att ifrågasätta SACs rätt att existera.

Splittringsanklagelsen hade varit rimligare om SAC hade för vana att agera organisationsegoistiskt och inte förhålla sig solidarisk till LO-kollektivets kamper. Så är inte fallet - tvärtom.

Men det finns också positiva drag i Ung vänsters fackliga uttalande. Borta är den klassiskt kommuniska synen på fackföreningar som något som ska underställas det kommunistiska partiet och borta är Lenins teorier om ett "fackligt medvetande" som bara omfattar en ren intressekamp - här är facklig kamp en "kamp för ett rättvist och solidariskt samhälle. En kamp för socialismen".

Gång på gång betonas behovet av en "demokratisk, kämpande och partipolitiskt obunden fackföreningsrörelse" och att solidariteten på lokal nivå är det viktigaste för vad man kan uppnå. LO kritiseras för "patriarkala maktstrukturer" och för att "medlemsdemokratin många gånger sätts på undantag till förmån för ombudsmannavälde" - rena rama syndikalismen.

Att de sedan i en uppenbart haltande logik lyckas kritisera SAC för samma saker som de anser att LO borde sträva efter (när SAC förhandlar på lokal nivå, däremot, splittrar och försvagar det arbetarrörelsen) bör kanske främst tillskrivas ett behov att finna ytterligare motiveringar för sitt ställningstagande som inte riktigt finns.

Dessutom har Ung vänster faktiskt lämnat en öppning som SAC-medlemmar själva kan vara med och påverka: "Det hänger framför allt samman med storleken", är den motivering som Ung vänster lämnar till varför organisering i SAC inte anses vara ett alternativ. Så genom idog organisering kan det argumentet komma att försvagas alldeles automatiskt. Sammanfattningsvis hoppas jag att Ung vänster kommer att utveckla en mindre dogmatisk hållning till facklig organisering och faktiskt se att SAC i vissa fall kan vara ett rimligt fackligt alternativ för att stärka arbetarklassens ställning gentemot arbetsgivarna. Men - lika viktigt - för att det ska bli möjligt måste nog även SAC se över sin praktik och ideologi.