Historiska
demonstrationer i Sverige

En genomgång av dessa demonstrationer ger perspektiv på flera saker. En är att stora demonstrationer påverkar tidens stora politiska frågor. En annan är att protester mot rättsliga övergrepp och polisens framfart ibland spelat en stor roll för massmobiliseringar. Åtminstone tidigare men kanske inte idag. En tredje är att samma torg och händelseförlopp återkommer i historien.

Med demonstrationerna och händelserna under toppmötet i Göteborg i åtanke men även demonstrationer mot upprustning och krig så finns mycket att lära. Frågor och kampmetoder återkommer, men ofta på skilda sätt. Det finns anledning att lyfta fram dessa erfarenheter och se vad som är möjligt idag att dra nytta och inspireras av. I denna artikel görs en genomgång av de större demonstrationerna i Sverige sedan 1890 och framåt.

Vem bestämmer hur många som demonstrerat?

Hur många som deltagit i politiska manifestationer har ständigt varit en stridsfråga. Tidningen Fäderneslandet kommenterar saken i nummer 61 1880 med en teckning av en stor folkmassa som lyssnar till en talare. Rubriken är "Folkmöte vid Lill-Jans", en på den tiden populär politisk samlingsplats utanför tullarna i norra Stockholm. Innanför tullarna var det svårt att få mötas både inomhus och utomhus. I förgrunden står korrespondenter med tidningshattar från olika blad. Under teckningen står:

1:ste referenten: Hvilken massa menniskor! Det tycks vara mellan fyra och fem tusen personer!
2:dre referenten: Tyst, det får vi inte tala om: jag har skrifvit Ett tusen.
3:dje referenten:Jag skrifver endast tre à fyrahundra.
De öfrige: Bravo! Bravo!

Demonstrationer jämförbara med de vi känner från idag dröjde det med i Sverige. Massmanifestationer på 1800-talet handlade mest om kravaller och strejker eller möten. Stort genomslag i hela landet fick demonstrationer i Sverige först tio år efter Fäderneslandets raljerande med tidningar som rapporterar låga deltagarsiffror i politiska manifestationer.

Vid genombrottet i slutet av 1800-talet för en samlad demonstrationsdag över hela landet är deltagarantalet direkt jämförbara med dagens, eller rättare sagt ligger klart högre om man tänker på att Sverige då hade halva dagens befolkning.

Större demonstrationer i Sverige har gällt allt från krav på arbetarnas rättigheter till protester mot att polisen attackerat rösträttsdemonstranter rätten att demonstrera till solidaritet med dödsdömda anarkister och stöd till folket i Vietnam.

1890 - Arbetstiden

Efter beslut av en kongress i Paris 1889 genomfördes 1 maj demonstrationer för 8 timmars arbetsdag. I Stockholm demonstrerade 50 000, i Göteborg 25 000, i Malmö och Norrköping 20 000, i Helsingborg och Sundsvall 10 000. Flera andra städer samlade tusentals, åter andra hundratals.

Ture Nerman kommenterar "Siffrorna är här de partiofficiella, väl avrundade uppåt." Hur mycket Socialdemokratiska arbetarpartiet hade lagt till är dock svårt att veta. Hur mycket pressen, mötesarrangörer och polisen minskar eller förstorar deltagarsiffror har varierat i olika tider och platser. Nerman fäller dock denna kommentar om siffrorna för 1892 i boken Svensk arbetarrörelse under hundra år, utgiven 1938, där de flesta av uppgifterna i denna artikel kommer ifrån.

1891 - 1 maj redan tradition

1 maj fortsatte samla mycket folk. 1891 var demonstranternas antal på 1 maj större i Stockholm men mindre i Göteborg och Malmö.

1902 - rösträtt och demonstrationsrätt

Cirka 20 000 människor samlas på rösträttsmöte i Lill-Jans 20 april norr om Stockholm. De tågar i samlade grupper in mot centrum. Ture Nerman berättar om vad som sedan hände, en berättelse som i långa stycken liknar nutida händelser i Göteborg men som radikalt skiljer sig i vad som hände efteråt:

"I hörnet Engelsbrekts- och Östermalmsgatorna sökte polisen spränga tåget. Det gick inte. Ånyo samma manöver på Stureplan. Inte heller nu lyckades polisen utan arbetarna fortsatte utmed Kungsträdgårdsgatan sjungande och hurrande. Mellan Operan och Jakobs kyrka högg en stor polisstyrka in med sablar och påkar, ett svårt tumult uppstod, många människor sårades och ett tjugotal anhölls.

"Då hördes ropet: 'Till Folkets hus!', och trots polisen lyckades tåget fortsätta Vasagatan fram till Norra bantorget, där emellertid Barnhusgatan var avspärrad av polis. Hela Torget fylldes av folk. Stämningen blev orolig. Då steg Branting upp på en balkong på Folkets hus och manade till lugn. Under det han talade ropades emellertid: 'Polisen drar blankt på Drottninggatan!'

"Tumult hade uppstått på Drottninggatan, där polisen sökte hindra mötesdeltagare från Lill-Jans att den vägen ta sig fram till Folkets hus. Barnhusgatan var spärrad också vid Drottninggatan, och här flöt åter blod under polissablarna.

"Under upploppet uppträdde stadsfiskal Stendahl aggressivt med sin spatserkäpp eller 'påk'. Fru Kata Dalström och ytterligare 71 personer anhölls. 30 frigavs omedelbart. 4 sabelhuggna fördes till sjukhus. Först omkring kl 10 e.m. var lugnet återställt."

Av en teckning som illustrerar händelsen framgår hur polisen från hästryggarna hugger med sablarna ner mot folk men också hur demonstranter slår tillbaka med långa käppar.

Händelsen ledde till åtal mot 59 demonstranter. Stadsfiskal Stendahl utpekade bland annat en av de häktade som "ledare av upplopp och anstiftare av uppror" och krävde påföljd enligt en paragraf som förutsåg straff intill tio års straffarbete. Han fick nöja sig med 10 kronor i böter för mannen ifråga, konstaterar Nerman. En enda av de anklagade kunde dömas till fängelse, en månad, resten endast fällas till böter upp till hundra kronor.

För alla böter och övriga omkostnader svarade storstejksfonden, varur också gavs understöd åt de häktades familjer under rannsakningstiden. Även i Jönköping inträffade poliskravaller under röstsrättsdemonstrationerna 20 april och i Eksjö högg husarer in på arbetarna samma dag.

Reaktionen på poliskravallerna blev stark. Söndagen 27 april tågade 30 000 - 40 000 deltagare i en jättedemonstration genom Stockholm gator för demonstrationsrätten och rösträtten. Stöd kom från alla håll, också från många borgerliga intellektuella. 15 maj ordnades politisk storstrejk i hela Sverige för rösträtt men förslaget gick ändå inte igenom i riksdagen. Det skulle dröja till Hungerkravallerna 1917 innan man fick igenom kravet.

Kamp kring Norra Bantorget och Folkets hus skulle återkomma i svensk demonstrationshistoria.

1914 - för och emot militarism

Borgligheten stora demonstrationsrekord är från 1914. Då samlades folk från hela landet i det så kallade Bondetåget för att kräva mer pengar till försvaret. 30 000 tågade till kungen på slottet. Gustav V svarade att "De fordringar på fälthärens slagfärdighet och krigsberedskap, som av sakkunniga inom min armé uppställas som oeftergivliga, frångår jag icke".

Två dagar efteråt gick ett nytt demonstrationståg, denna gång förbi slottet till kanslihuset vid Mynttorget. Det tog 3 1/2 timme för de 50 000 deltagarna att passera platser på vägen. Den liberale statsministern Karl Staaf uppmanades att stå på sig mot kungastyre. Men kungen vägrade att ge Staaf en begärd förklaring om att i framtiden i förväg informera regeringen om vilka politiska uttalanden han tänkte göra. Då avgick ministären Staaf och en högerregering tillträdde med Hjalmar Hammarsköld i spetsen, snart kallad "Hungersköld" för sin politik som tvingade fattiga att svälta medan landet exporterade mat till Tyskland som gjorde de så kallade "gulaschbaronerna" rika.

1 maj fortsatte att samla många. 1914 ordnades manifestationer på 296 platser med sammanlagt 246 000 deltagare. Kriget stod för dörren och arbetarnas politiska inflytande var mycket litet i ett Sverige där kvinnor och de flesta män saknade rösträtt eller andra sätt att utöva makt och inflytande i samhället.

1917 - hungerkravallerna

Detta år är rekordåret för 1 maj men också allmänt för demonstrationer samma dag i Sverige. Hungerupplopp och manifestationer hade brutit ut i hela landet. En massrörelse höll på att växa fram som socialdemokratin sökte leda in på parlamentariska banor. I Stockholm demonstrerade 100 000 och i hela landet mer än 576 000 på 1 maj detta år.

I juli startar hungerkravaller i Stockholm. 600 - 700 flottister ansluter sig till demonstranterna och upproret är nära. Polisen gör chocker mot demonstranterna. Underlydande polis vägrar dock följa polischefens mest extrema order och de värsta konfrontationerna undviks. Högerregeringen pressas till eftergifter och vi får beslut om rösträtt. Det är ett krav som socialdemokraten Per-Albin Hansson lyckats föra in i hungerrörelsens politiska krav genom att ta initiativ till demonstrationen som leder till kravaller.

1927 - internationell solidaritet

I hela världen ordnades demonstrationer mot dödsdomar i USA mot anarkisterna Sacco och Vancetti. Våld mot arbetarrörelsen stod på dagordningen i många länder, inte minst i USA för att knäcka fackföreningsrörelsen. Sacco och Vancetti påstods ha begått mord i en rättegång som betraktades som justitiemord. Demonstrationen ordnades på Östermalmstorg av Sacco-Vancettikommittén där både kommunister, syndikalister och socialdemokrater var med även om socialdemokratiska partiet stod utanför. Siffrorna är omstridda. Tidningen Social-demokraten uppger minst 50 000, Nerman 10 000, anarkistiska källor 60 000.

1928 - arbetsrätten

Den borgerliga regeringen lägger ett förslag om arbetsdomstol för att lösa tvister om kollektivavtal. Brytande av kollektivavtalet medför skadeståndsförpliktelse till motparten. 25 maj antogs förslaget av riksdagen trots arbetarsidans protester. En ändring gjordes så att utdömda viten inte kunde förvandlas till fängelse samt att arbetares skadestånd blev högst 200 kronor. Intressant är att av demonstrationsbilderna framgår att socialdemokrater och syndikalister gick i samma demonstrationståg. Syndikalisternas block inleddes med banderollen "Avvärj det Ekmanska hotet mot fackföreningsrörelsen", andra banderoller i tåget utropade "Inga tukthuslagar över fackföreningsrörelsen".

1931 - dödsskjutningar i Ådalen

1931 i maj stormar arbetare en arbetsplats där strejkbrytare utför det arbete som var satt i blockad i Ådalen. En del strejkbrytare misshandlas och förs från platsen varpå de släpps. Dagen därpå tågar en fredlig demonstration med tusentals deltagare till samma plats och militären skjuter ihjäl fem personer. Detta ledde till omfattande protestdemonstrationer i hela Sverige. Dagen efter skotten i Ådalen samlades över 100 000 människor på Gärdet i Stockholm. På några orter inträffade också konfrontationer mellan polis och demonstranter, särskilt stora på Norra Bantorget i Stockholm.

Många döms till en månads fängelse bland demonstranterna runtom i Sverige. Kommunisten Axel Nordqvist som uppmanat till deltagande i aktioner mot strejkbrytarna i Ådalen fick 2 1/2 års straffarbete. Även flera tidningsredaktörer hamnar i fängelse för att de påstått att militären mördat demonstranter. Krav på amnesti reses av hela arbetarrörelsen, några tidningsredaktörer lyckas man genomdriva att de släpps. Men när Socialdemokraterna bildar regering 1932 släpper de kravet på amnesti.

Snart genomförs flera stora klasskompromisser med arbetsgivarna med Saltsjöbadsavtalet 1938 som det främsta uttrycket. Folkhemmets välfärdspolitik tar form och demonstrationer med många deltagare blir allt sällsyntare. I Norge går det så långt under den här epoken att man diskuterar att lägga ner 1 maj-firandet i början av 1960-talet. Riktigt så långt går det inte i Sverige men deltagandet är långt mindre i demonstrationer efter Saltsjöbadsavtalet.

1965 - Vietnam: början

Det är andra krafter än den etablerade arbetarrörelsen som förnyar demonstrationsandan på 1960-talet. Det börjar med fyra personer på Hötorget som 1965 vägrar att flytta på sin demonstration mot kriget i Vietnam trots att polisen beordrar det. Inom några år har de blivit tiotusentals.

Vändpunkten kommer än en gång på Norra Bantorget och i Folkets hus 1967. 1 500 personer som samlats för att protestera mot USA:s krig i Vietnam beslutar att bryta mot polisens förbud att marschera och protestera vid amerikanska ambassaden. Man rusar ut genom dörrarna och överraskar polisen. Till skillnad från EU-toppmötet i Göteborg bryter sig demonstranterna igenom poliskedjorna och tvingar sig fram till målet för demonstrationen. Vilt och blodigt tumult uppstår i Stockolms centrum ända ut till ambassaden.

Två månader senare marscherar utbildningsminister Olof Palme sida vid sida både med Nordvietnams ambassadör och FNL-aktivisterna i samma demonstration mot kriget. Ett skifte började komma till stånd i svensk politik gentemot USA och det skulle dröja mycket länge innan polisen gick fram med den våldsamhet mot någon demonstration över huvudtaget som de gjorde i slutet av 1967.

1972 - Vietnam: höjdpunkten

1 maj i Stockholm samlas FNL-rörelsen, socialdemokraterna och all vänster på Norra Bantorget i en gemensam protest mot Vietnamkriget. Det blir den största demonstrationen sedan andra världskriget och den största för lång tid framöver.

1977 - kärnkraften

Detta år får miljörörelsen sitt stora genomslag. På Nordiska atommarschen till Barsebäck går 20 000 människor en lång marsch till atomkraftverket vid Öresund i Sverige placerat 19 kilometer från Köpenhamn. En epok där miljö-, freds- och alternativrörelsen söker nya vägar börjar.

1982 - kapprustningen

100 000 deltar i en nordisk fredsdemonstration från Slottskogen till Ullevi i Göteborg. Det blir en höjdpunkt för alternativrörelsen och inte minst den kvinnliga fredsrörelsen. Fredsmarscher startade av nordens kvinnliga fredsrörelse går också hela vägen från Skandinavien till Paris och Moskva med avslutning i Minsk samt en marsch som slutar i Washington.

När väl USA:s Pershing II raketer hade blivit utplacerade enligt NATO-beslut i Europa gick mycket av luften ur massrörelsen. Kvar blev förmåga att professionellt eller på ideell basis mobilisera i enskilda frågor och koppla till bredare allianser för hållbar utveckling. Ibland i samförstånd med statlig diplomati om gemensam säkerhet eller med storföretagens krav på mer frihandel. Ibland genom civil olydnad som inte så många kunde delta i.

1987 - motorvägar och social nedrustning

Detta år söker miljörörelsen stoppa direktörsklubben European Roundtable of Industrialists planer på motorvägsbyggen, social nedrustning och EU:s inre marknad. Massaktioner genomförs mot ett påbörjat motorvägsbygge norr om Göteborg. Polisen bryter gång på gång aktionerna. 400 personer döms till böter i den största politiska rättegången i Sveriges moderna historia. En allians som miljörörelsen önskar med växande protester inom arbetarrörelsen för rättvisa mot den nyliberala politiken misslyckas. En lång epok börjar där det blir svårare att mobilisera för bredare samhällsförändrande krav och mer påtagliga frågor som hotet om våld från rasister tar överhanden.

2001 - EU och kapitalets globalisering

En framväxande allt större kritik mot storföretagens nyliberala politik och USA-imperialism tillsammans med EU-motstånd kommer till uttryck i tre större demonstrationer vid EU-toppmötet i Göteborg 2001. Demonstrationssiffrorna varierar för alla demonstrationerna mellan ungefär 10 000 och 20 000. De troliga siffrorna för alla tre demonstrationerna under EU-toppmötet ligger på 10 000 vardera.

Polisen angriper för första gången vid ett toppmöte förläggningar och motkonferens samt genomför flera oprovocerade attacker på demonstrationer. Tumult uppstår i stor skala med konfrontationer mellan polis och demonstranter. Hittills har 59 personer dömts till totalt över 50 år i fängelse, tio gånger mer än efter tidigare kravaller sammanlagt de senaste 100 åren i Sverige.

Liknande konfrontationer med polisen i andra länder vid toppmöten har lett till starka protester och massdemonstrationer mot ordningsmakten. I Sverige skedde det också tidigare under 1900-talet när polisen angripit demonstrationer men den här gången blir reaktionen tvärtom tystnad och mycket få och små protestdemonstrationer.

2003 - USA:s krigshot mot Irak

På många håll i Sverige slår demonstrationerna för att stoppa ett krig mot Irak rekord. Uppgifterna för demonstrationerna 15 februari går dock starkt isär. Det tycks vara extra svårt att bedöma antalet nuförtiden. Siffrorna från både 1972 och 1982 är inte särskilt omstridda till skillnad från idag. 1972 och 1982 var organisationsvanan mycket stor och räkning av antalet demonstranter förhållandevis välorganiserat. Men spelat in för samstämmigheten har säkert också gjort att vid bägge dessa tillfällen var demonstrationerna inte riktade mot den svenska regeringens politik.

Hur det är med årets siffror är svårare att säga. I fallet med Göteborg kan jämförelser med EU-toppmötet 2001 ha spelat in. Men de siffror som både polis och arrangörer uppgav då har visat sig vid närmare granskning varit starkt ifrågasatta av de mer demonstrationsvana små vänsterpartierna. En medelväg för storstadsdemonstrationerna 15 februari är att ange ett antal som ligger mitt mellan de siffror som uppges av många källor vilket ger 75 000 i Stockholm och 25 000 i Göteborg.

Klart är att massdeltagandet var mycket stort 15 februari. Och det i ett läge när den breda enigheten som fanns tidigare när demonstrationsrekord har slagits som 1972 och 1982 inte har uppnåtts ännu. På egen hand uppnådde motståndet mot USA under Vietnamkriget i egna demonstrationer vid flera tillfällen ungefär 10 000 i Stockholm och 4 000 i Göteborg. Läget nu är alltså mycket hoppfullt när det gäller förmågan att mobilisera, något som märks lika mycket i andra delar av världen där i många fall en än större andel av befolkningen protesterar.