Teoretisering som sätter
våldtäkt på
dagordningen

Våldtäkt och romantik

Katrine Kielos

Modernista 2008

Vi måste tala om våldtäkt går som ett mantra genom boken. Och det måste vi. Det kan kännas som att öppna Pandoras ask. När man börjar prata om det bland sina vänner börjar det allt mer kännas som att våldtäkt, det är ungefär som med blindtarmen. Något slumpmässig som var och varannan person har varit med om, i ett tält på hultsfred, på cykelbanan på väg hem, i studentrummet, på hotellrummet i Grekland, i barndomshemmet. Det kryper fram fler och fler historier, alla olika, men också väldigt, väldigt lika. En av de mest slående likheterna är att det just är något man inte pratar om.

Boken har många stickspår och det förs många diskussioner, men man kan säga att boken lite förenklat har två huvudspår. Det ena är en diskussion kring hur feminister har betraktat och teoretiserat våldtäkt och det andra är vad en våldtäkt gör med och mot kvinnor. Hur det förstör. Boken rör sig därför i ett annat landskap och på nya marker än tidigare svenska böcker om våldtäkt. Föregångarna har diskuterat hur rättsväsendet ser på våldtäktsbrottet och de kvinnor som blivit utsatta för det som i Katarina Wennstams Flickan och skulden, och bilden av våldtäktsmannen, som i En riktig våldtäktsman av samma författare. De har plockat isär samhälleliga föreställningar kring våldtäkt som Maria-Pia Boëthius i Skylla sig själv, och undersökt förhandlingsutrymmet mellan vad som tolkas som sex och vad som tolkas som våldtäkt som i Stina Jeffners Liksom våldtäkt, typ. Det är en stolt tradition av fruktansvärt bra böcker som Kielos skriver in sig i. Och hon har ett eget grepp och en egen infallsvinkel. Hon diskuterar och polemiserar mot feministers teorier kring våldtäkt och lämnar diskussioner kring lagstiftning och samhälleliga attityder därhän. Men det blir lite tunt när det känns som att hon bara diskuterar med andra feminister. Det blir väldigt abstrakt och det saknas ett samhälleligt tilltal. Där föregångarna står på fast mark i undersökningar och konkreta fakta, rör sig den här boken endast på ett teoretiskt plan och jag kan sakna något som går att ta på. Det finns heller inga konkreta förslag vare sig till individuell eller kollektiv handling.

Det finns två väldigt starka poänger i boken. Den ena är att våldtäkt har med sex att göra. Det kanske inte låter så revolutionerande, men det är en otroligt viktig poäng. Den feministiska förståelsen av våldtäkt har länge utgått från att våldtäkt är ett utryck för makt och att det är våld och inte sex. Det håller jag också i stor utsträckning för sant. Men det behövs en nyansering av den förståelsen annars får vi aldrig hela bilden klar för oss. Här kommer boken också in på intressanta frågeställningar kring vad sex har med våldtäkt att göra. Det sexuella i våldtäkten, men också det omvända. Det är i resonemangen kring sexuell praktik och kvinnlig sexualitet som den här boken är som allra bäst.

Den äldre förståelsen, om att våldtäkt inte har något med sex att göra, måste man dock se det mot den bakgrund och det diskussionsklimat som rådde, där våldtäkt betraktades som något kvinnor drev män som inte kunde kontrollera sig själva, vilket Maria-Pia Boëthius betonar i en intervju i DN. Jag tycker dock att det är lite märkligt att placera in Ann Heberleins resonemang, i en artikel i Svd, kring att våldtäkt skulle vara som vilket våld som helst, ett söndertrasat underliv likställt med en sönderslagen käke, i den traditionen. Jag tror att Heberlein varit ganska ensam om den uppfattningen och inte haft något vidare stöd bland radikalfeminister. Att betona att våldtäkt inte är sex, utan att det är våld, är inte att säga att våldtäkt är som vilket våld som helst.

Den andra poängen är hur ständigt närvarande hotet om våldtäkt fungerar skuldbeläggande av kvinnor. Vi har ju varnats och varnats sen puberteten om inte tidigare för vad som kan hända om vi går ute ensamma, går hem med en man och så vidare i all oändlighet, och ändå går vi och blir våldtagna. Även här går tankarna till Maria-Pia Boëthius och Skylla sig själv. Hennes resonemang kring att det inte är feminismen som utmålar alla män som potentiella våldtäktsmän. Det är rättsväsendet (bland annat) som när det skuldbeläggar kvinnor, nagelfar deras klädsel och beteende, som utmålar varenda man hon träffar på som en potentiell våldtäktsman.

De teoretiserande bitarna varvas med en berättelse i jag-form om en ung kvinna som blir utsatt för en våldtäkt, om tiden efteråt och om hur hon blir vän med sin kropp och sin sexualitet igen. Berättelsen ger ett självbiografiskt intryck, men är i själva verket fiktion. Jag känner mig lite trött på hela den här grejen att folk skriver saker i eget namn, på ett självbiografiskt eller utlämnande sätt, men det var visst inte sant. Som när Maja Lundgren skriver en roman om en Maja Lundgren som arbetar på samma arbetsplatser som Maja Lundgren och dejtar samma män, men allt var visst inte sant. Eller alla Alex Schulmans och Linda Skuggor som skriver under sitt namn och foto om åsikter som de inte har. Och på det här området blir det extra känsligt. Ann Heberlein kallar i en recension av boken greppet för något av det mest magstarka hon läst. Jag kan hålla med. Det framgår ingenstans att historien inte är sann. Under sitt namn och med sitt porträtt skriver Kielos i jag-form om en våldtäkt och tiden efteråt. Jag hann både gå på det och utnämna Kielos till en av landets modigaste människor, som vågade berätta det de flesta håller tyst om, innan jag läste på hennes blogg att det bara var fiktion. Det är förvirrande. Det finns ett jag i de teoretiserande delarna och det finns teoretiserande i de fiktiva avsnitten, de är inte åtskilda tydligt och det är ibland svårt att veta vem som talar. En recensent på Aftonbladet hade samma villfarelse som jag och tidningen var sedan tvungna att publicera en rättelse. Jag hade hellre sett att den uppgiften fanns med i boken till att börja med och jag hade gärna sett ett annat ”litterärt grepp”.

Det blir också lite av en teoretisk rundgång att styrka sina hypoteser med en påhittad historia. Det blir lite som att bevisa en teori med en annan teori istället för som i vanliga fall belägga det med intervjumaterial, statistik eller med personliga upplevelser som ofta i feministiska debattböcker.

Men å andra sidan är historien på intet sätt otrovärdig (om man ska använda ett i våldtäktssammanhang så slitet ord.) Det är, precis som alla berättelser om våldtäkt, en fruktansvärd historia. Jag har hört massvis med liknande historier. Det kanske inte är det vanligaste att folk har glasklara feministiska insikter fem minuter efteråt, som Kielos planterar i sin jag-persons tankar, men ändå. Annars så är det en mycket verklighetstrogen berättelse. Den kan läsas som en illustration av teorierna snarare än ett underlag.

Trots mina tvivel kring textens form och till viss del även innehåll gör den här boken onekligen sitt jobb. Vi måste prata om våldtäkt och det har också blivit resultatet av boken. Kielos syns i alla tidningar och gör just det. Pratar om våldtäkt.