Bedövande vacker
klassiker om människan
och naturen

Maxim Munzuk i rollen som Dersu Uzala, en av den sovjetiska tajgans ursprungliga jägare.

Dersu Uzala - Vägvisaren
Regi: Akira Kurosawa
I rollerna: Yuri Solomin, Maxim Munzuk, Vladimir Kremena, Alexander Pyatkov, Svetlana Danilchenko
Sovjet/Japan 1975
Utgiven av Russian Cinema Council, 2002

Filmen är en sovjetisk-japansk samproduktion som börjades spelas in 1972. Bara några månader innan, i december 1971, försökte Kurosawa begå självmord då han ansåg sin karriär vara över och att han uttömt sina konstnärliga resurser. Nästan fyra år senare blev Dersu Uzala färdig, en inspelning som Kurosawa beskrev som en "enorm militär operation". Världen får vara tacksam över att den store regissören inte dog efter snitten i armarna, för Dersu Uzala blev, oavsett vad många kritiker hävdar, en fantastisk film.

Den ryska expeditionens ledare, Arsenjev (spelad av Yuri Solomin).

Berättelsen påminner om att människan inte står över resten av naturen utan att vi är endast en liten del av en enastående skapelse, som lätt skadas med det moderna samhällets ganska hårdhänta metoder. Historien har sitt ursprung i den ryske utforskaren och etnografen Vladimir Arsenyevs roman om jägaren Dersu Uzala, en man som lever i harmoni med sig själv och sin omgivning, något som tycks mer och mer förlorat i vår egen teknostressade värld.

Landskapet förvandlas

Det är i början av 1900-talet när filmen börjar. En rysk expedition under ledning av Arsenjev (fint spelad av Yuri Solomin) har fått i uppdrag att utforska en avlägsen del av den ryska tajgan för att samla data till en topografisk karta över området. Trakten är svårtillgänglig med täta barrskogar, dalar och bergknallar och fläckvis kala områden där vinden sjunger sin ödsliga sång. Expeditionen tycker att bergen och skogarna är dystra och det är först när vi får möta Dersu Uzala (makalöst spelad av Maxim Munzuk) som ödemarken förvandlas till det vackra landskap det i själva verket är.

I en dal ("där häxor skulle kunna samlas för sin sabbat", som Arsenjev suggestivt beskriver platsen) gör Dersu sin entré. Han är en kort och satt kines, ansiktet rynkigt efter ett långt kringvandrande liv. Dersu är alltid i rörelse, precis som djuren, och jagar för brödfödan men aldrig mer än vad som behövs för sin överlevnad. Han är en enkel människa som förvärvat en visdom som ibland förefaller förbehållen ursprungsbefolkningar och så kallade primitiva kulturer.

Den gamle erbjuds "arbete" (men det är oklart om den belöning han får när han ska integreras i det ryska samhället kan räknas som "betalning") som vägvisare åt expeditionen. De ryska soldaterna intar till en början en hånfull attityd till den skäggige, piprökande kinesen, men i slutändan är det de som står i tacksamhetsskuld till honom, för han visar sig vara en utmärkt stigfinnare. Med samma tålamod som mot ett oförstående barn så utvecklas en vänskap mellan Dersu och medlemmarna av expeditionen och framför allt mellan Arsenjev och honom.

Värme mellan vänner

Dersu Uzala är en film fylld av den värme och humor som uppstår mellan vänner, men också av dramatik. Särskilt den skräckfyllda kampen för överlevnad ute på isen är imponerande och spännande. Själv får jag nästan panik och känner hur isvindarna kryper in under skinnet på mig trots att jag är trygg i soffan, inte vilse ute på isen utan några riktmärken att hjälpa mig hitta rätt igen. Naturen skildras plötsligt som hotfull, en kraftfull påminnelse om hur liten människan är inför naturen.

Annars är bilderna av ett landskap inbäddat i vit knarrande snö bedövande vackra. De knotiga träden och vattendragen, tajgans ljuva ödslighet och vindens tjut är lika mycket medaktör som Vladimir Kremena och de andra i truppen.

Religiös vörnad för naturen

Dersu Uzalas livsföring framställs som mer sympatisk än de ryska soldaternas. Han ser sig inte väsenskild från naturen utan för honom är livet ett utvidgat begrepp som innefattar allt från flammorna i eldstaden - som talar till honom med knastrandet och sprakandet från brinnande grenar - till vandringskäppen har alltid bär med sig. Dersus religiösa vörnad för naturen är ett föredöme för Kurosawa, som vid den här tiden var disillusionerad med Japans andliga utveckling (eller snarare avsaknaden därav). Alla är "människor" för Dersu - och visst har han rätt - djupast sett är vi nog alla ett. Vi delar samma livsgemenskap och om den invecklade väv av beroenden livet är nystas upp faller det i bitar. Det är något som Dersu förstått och som gör att han bryr sig om människor han förmodligen aldrig kommer att träffa (och det gör han genom att lämna efter sig ris, ved och tändstickor i den koja de övernattar i - kanske kan det komma någon dit vid ett senare tillfälle, och då kommer de behöva mat och värme, är hans resonemang). I vår självupptagna värld är det en lisa för själen att se, men också att sakna.

Dersu Uzala är en av de bästa och vackraste skildringar av människan och naturen jag sett och den finns nu utgiven som en dubbel-dvd från Russian Cinema Council, med svensk text och ett extramaterial som är en besvikelse (tre korta intervjuer med Yuri Solomin och en väldigt kort dokumentär om inspelningen av Dersu Uzala, det är i stort sett allt). Extramaterialet är en bonus, filmen i sig inget annat än ren visuell poesi.