Efterord 1997

Att man vände sig till just oss berodde på den verksamhet som vi hade utvecklat i "Föreningen LIBERTAD", en ungdomlig utbrytargrupp ur den smått åderförkalkade "Göteborgs Anarkistiska Förening". Det fanns ett drag av lustfyllt uppror över LIBERTAD (själva namnet var således lika mycket en eloge till den franske sekelskiftsanarkisten Albert Libertad som en anspelning på det spanska ordet för frihet); något som möjligtvis inte tillfullo bröt igenom till omvärlden i den verksamhet som gjorde oss mest uppmärksammade - nämligen vår skriftutgivning.

Under loppet av några år publicerade vi en rad texter som tidigare hade varit svåröverkomliga, för att inte säga okända, i Sverige, och dessutom tre tidskriftsutgåvor (SKIT-tidningen nummer ett samt två nummer av Röda Skrattet). Skriftutgivningen sträckte sig från anarkistiska klassiker som Michail Bakunins Marx - Socialismens Bismarck över historiska verk som Rosa Luxembergs kritik av Lenins organisationsuppfattning och Ida Metts Kronstadt 1921 till situationisternas genomträngande analyser av samtiden ("Vem försvarar egentligen upprorsmakarna i Watts i de termer de förtjänar?" som det heter i Den spektakulära varu-ekonomins nedgång och fall - som vi publicerade under titeln Varuskådespelets nedgång och fall).

Det var framför allt, men inte bara, den inspiration vi fick av situationisterna som väckte ont blod hos de ortodoxa anarkisterna. Än idag kan dessa aversioner - som jag vid gott lynne kan förmå mig att betrakta som oreflekterade utslag av invand tankelunk - skönjas i somliga senila rekapitulationer från den tiden (det mest skrattretande exemplet är lögnerna och mytologiseringarna i Ingemar Sjöös Göteborgs Apacher). Att vissa av oss snart nog koncentrerade det mesta av vår kraft och tid på Situationistiska Internationalen (då tillsammans med nytillkomna lekkamrater i "Gyllene Flottan") gjorde förstås saken etter värre - anarkistiska experter på frihet är lika förstockade som alla andra experter. "Det är lätt att känna igen en intelligent människa", som Francis Picabia påpekade, "hon är inte någon specialist".

I stort sett har det varit ganska kul att än en gång nödgas gå igenom Anarkisterna i klasskampen - jag har knappt ägnat bokfan en tanke under de senaste 25 åren, även om jag "alltid" har betraktat den som en förträfflig introduktion till anarkismen. Kanske skulle vi ha dokumenterat det stalinistiska förräderiet i Spanien än klarare - för att nu inte tala om vådorna av det anarkistiska regeringsdeltagandet, kanske borde vi också ha varit mer kritiska mot en del strömningar i vår samtid?

Förmodligen. Men likväl tycker jag att antologin - bortsett från dess bibehållna dokumentära värde - alltjämt lever, och det av två skäl. Dels är den ju en bok om medveten handling, om uppror i praktiken och inte om teoretiska trapetskonster (det är för övrigt symptomatiskt att Bakunin även som teoretiker idag känns långt mer aktuell än Kropotkin), och dels försöker den finna ett nytt utgångsläge för den frihetliga socialismen i medvetenheten om den gamla arbetarrörelsens praktiska nederlag och teoretiska begränsningar (den löjliga vurmen för lönearbetet, oviljan att diskutera en kvalitativ förändring av vardagslivet, undfallenheten inför varufetischismen med mera med mera i vämjelig oändlighet).

Anarkisterna i klasskampen pekar på behovet av en oundgänglig förnyelse, såväl av det teoretiska motståndet mot den moderna kapitalismen - detta hån mot mänskligheten - som av själva sättet att göra det på. All allvarlig kritik bör lekas fram.