Reclaim The Streets i
EU:s regi

Luleå är en av de 27 svenska städer som skrivit på det europeiska manifestet och där EU-kampanjen genomfördes i år. Konkret visade sig kampanjen vara ett typiskt euro-jippo med en blandning av underhållning, information och propaganda. På en scen i mitten av stan varvades musik och annan underhållning med tal av ansvariga för stadsplaneringen. Här och där i staden bjöds det på saker som skateboard- och BMX-uppvisningar, sightseeing i en veteranbuss, fotoutställning och gratis fika. Mitt i allt fanns funktionärer från Vägverket som delade ut information om trafiksäkerhet, stadsplanering och bilens skadliga effekter på miljön.

På Luleå Kommuns hemsida står det att läsa: "I Luleå kommer inga gator att stängas för biltrafik under 'I stan utan min bil'. I stället uppmanar vi luleborna att använda sig av alternativa transportmedel till bilen: cykla, gå eller ta bussen till stan den 22 september".

För att underlätta detta hade man olika slags bussrabatter under kampanjdagen. Detta bidrog nog till den aningen glesare biltrafiken, men Luleås stadskärna var, trots allt, långt ifrån bilfri lördag 22 september.

För en som varit med om alternativa gatufester är det lätt att dra paralleller till Reclaim The Streets och Reclaim The City. Man frågar sig: Är det här ett teckan på att RTS och RTC har slagit igenom? Har etablissemanget omfamnat gatufesternas budskap? Behövs RTS och RTC fortfarande i så fall?

Det krävs dock inte mycket till analys för att se skillnaderna mellan protestfesterna och kampanjer av det slag som I stan utan min bil. Det första som slår en är bristen på engagemang hos kampanjens besökare. Människan är, som i kommersialismens alla andra sammanhang, främst en konsument. Här ska konsumeras underhållning och fika. Här ska köpas gåstavar och broschyrer ska tas hem och läsas.

Få spår av folkligt deltagande och aktivitet syns och skillnaden mot gatufesterna är i detta avseende mycket tydlig. En av gatufesternas funktioner är att skapa ett rum för människor att verka som subjekt. Hämningar, både sociala och praktiska, avlägsnas, medan kreativiteten släpps fri. Mycket av det som sker i gatufester som RTS och RTC sker oplanerat och av inspiration. Till och med planerade aktiviteter som till exempel musik och grafittiplankor förutsätter ett kreativt svar av deltagarna. Man besöker inte en gatufest, man gör en gatufest, helt enkelt. Det närmaste något sådant I stan utan min bil åstadkom var att inbjuda folk att delta i Riksmarschen till stöd för Cancerfonden.

I Luleå Kommuns hemsida berättar man om EU-kampanjens syften. I stan utan min bil vill:

• sätta strålkastarna på stadens värden (kulturarv, parker etc.)
• informera om biltrafikens skadeverkningar
• erbjuda alternativ till bilen, som kan antas bli beständiga
• gynna/underlätta för alternativ trafik.

Även i budskapen syns en motsättning mellan EU-kampanjen och gatufesterna. Gatufesternas centrala budskap handlar om fördelningen av livsrummet i städerna. Bilismens skadeverkan på miljön sätts in i ett sammanhang tillsammans med den sociala utslagningen, bosegregationen och kommersialismens grepp om stadens utformning. EU-kampanjen, däremot, verkar främst gå ut på att "rena" innerstaden ytterligare och göra den ännu attraktivare för kommersiell verksamhet.

De till synes goda initiativen när det gäller miljö och kultur blir, när de tas ur sina politiska och sociala sammanhang, inte annat än medel för stärkandet av segregation och kommersialisering. En bilfri innerstad innebär i det här fallet fler och lönsammare affärer samt rikare invånare och kunder. Den goda miljön i framtidens innerstäder är inte till för alla.

Reclaim-rörelserna behövs lika mycket nu som någonsin, om inte mer. Protestfesternas budskap är betydligt djupare och mer omfattande än EU-kampanjens ytliga målsättningar. Reclaim-rörelsernas metoder är dessutom konkretare, mer demokratiska och förankrade i folkets direkta behov av och vilja till att skapa en stad för alla människor. Dessutom rockar Reclaim-festerna mer än allt vad EU-kampanjer heter.