Privatisering,
avreglering och statens
roll

Innan vi ger oss i kast med att söka de övriga orsakerna, kan ett klargörande av några begrepp underlätta. Med kommunikationer och infrastruktur menas samhällsfunktioner som vattentillförsel och avlopp, elverk och elnät, telefonnät, bussar och tåg, sjukvård, äldreomsorg och skolan. När det talas om en "välfärdsvinst", betyder det inte att alla i samhället fått det bättre. Inom ekonomin används begreppet när ett land som helhet till exempel lyckats skära ned i en kostnad, som sjukvården, eller kanske ökat inkomsterna genom att produktiviteten vuxit med en bättre utbildad arbetskraft. Att det kallas välfärdsvinst beror på att det genom minskade kostnader eller ökade intäkter finns en potential för alla att få det bättre.

Ungefär samtidigt som man övergav keynesianismen som föregick nyliberalismen började också det statliga ägandet ifrågasättas. Till en början producerande företag men snart också sådant som tidigare betraktats som samhällsfunktioner som staten skulle förse befolkningen med. Men det fanns också rent ekonomiska argument bakom ägandet.

Några ansågs, och ibland fortfarande anses, vara naturliga monopol. En orsak kunde vara att de krävde så stora investeringar att det bara var lönsamt för ett ensamt företag att göra dem; en konkurrensutsatt marknad kunde inte skapas. Exempel kan vara väg- och järnvägsnätet. üven om det finns exempel på privata järnvägssträckor i Sverige så har det likafullt monopol på sin sträckning. För flera företag att bygga konkurrerande väg- och järnvägssträckor är ekonomiskt vansinne. Men det finns en annan möjlighet för att ändå privatisera dessa; man reglerar, det vill säga sätter upp regler för verksamheten.

Under ett samhällssystem där allt styrs hierarkiskt, som kapitalismen och den totalitära kommunismen, är det inte ekonomiskt försvarbart att staten driver alla företag. De kommunistiska staterna visade detta alltför tydligt med sina extremt ineffektiva fabriker, och detsamma kan man ibland se under det kapitalistiskt systemet inom sektorer eller företag som staten skyddar från internationell konkurrens. I brist på konkurrens saknas incitament till att göra produktionen lönsam och effektiv. Tanken med privatiseringar och avregleringar tar sitt avstamp i denna och liknande observationer.

Bland det första som avreglerades i Sverige var postväsendet. Genom att skapa en möjlighet för företag att träda in på marknaden som konkurrenter skulle priserna pressas. En mycket enkel slutsats att dra är att det låter oekonomiskt att ha flera företag med sina respektive brevbärare som springer i samma trappuppgångar. Ett större problem som knappast heller var oväntat var att nya postföretag i stort bara uppstod i större tätorter. Där fanns det en rimlig chans att få tillräckligt med intäkter, till skillnad mot den glesbefolkade landsbygden. Så visst blev det priskonkurrens, men bara inom begränsade områden.

Resultatet blev att Posten fick se sina intäkter krympa i storstäderna, medan kostnaden på landsbygden var konstant - om inte nedläggningar togs till. Tidigare kunde man subventionera verksamheten på landsbygden, och upprätthålla en god service med postkontor även där det inte gick att ekonomiskt motivera det. Ett sådant agerande beror på att man då ansåg att det vara en samhällstjänst, medan man i dag påstår att det inte skiljer sig från andra marknadsstyrda branscher. Men som vi kommit fram till håller inte marknadsargumentet, vilket också den utredning som Posten själva beställde före avregleringen visade.

Liknande historia kan berättas för sjukvården som också hotas av privatisering. Med erfarenheter dragna av statligt ägande i näringslivet, angriper man sjukvården och jämställer den med vilken tjänsteproduktion som helst. Bara förslaget innebar att vårdavdelningar döptes om till resultatenheter. I näringslivet är det oftast relativt enkelt att mäta produktivitet och effektivitet. Men det låter bisarrt att försöka göra det med vården, för det finns till exempel ingeting som säger att vården blir bättre för att vårdtiden förkortas. Alla sätt att mäta kommer bli tämligen abstrakta och svårtolkade. Och om nu marknaden är så fantastisk på att sköta vården, varför var då S:t Görans sjukhus - Stockholms mest lönsamma, först ut att privatiseras och inte det minst lönsamma?

Den nyliberala ekonomerna lyfter gärna fram USA som en förebild för hur "lyckat" det blir med en avreglerad marknad. Här finns visserligen milt sagt ett och annat att invända mot, men hur det än förhåller sig så har USA sett en produktivitetsökning som lämnar hela EU-området i bakvattnet. Förenta Staternas stigande BNP är ett flitigt använt argument i privatiseringsdebatten, men när det kommer till sjukvården är det märkligt tyst. Tystnaden väl motiverad eftersom USAs sjukvårdskostnader mätt i andel av BNP är dubbelt så hög som Sveriges - 14 procent mot cirka 7 procent.

Så här kan man fortsätta om avreglering efter avreglering, och väcka liknande tvivel. Men låt oss i stället fundera kring vilka andra orsaker som ligger bakom. En orsak som förstone låter absurd är att det går mode även inom politiken. Men det är ett känt faktum att när det blåser vänster- eller högervindar, har makteliten en tendens att dra sig längre ut i kanten än väljarna.

Exempel på modeteorin kan man se kring varje större stad i landet, där politikernas egenartade syn på bygemenskap innebar att man förde upp betongförstäderna, som i efterhand ter sig annorlunda. üven inom näringslivet går det mode, till exempel så var det på 80-talet populärt bland storföretagen att köpa in sig i andra branscher för att utjämna intäktsnivåerna, och i dag är det precis tvärtom, då tanken med renodling med medföljande effektivisering är den förhärskande. Så man kanske privatiserar för att det är inne att tycka att privatiseringar är bra.

En annan orsak står att finna i synen på en medborgares skyldigheter. Som bekant är solidaritet ett begrepp som inte ligger i tiden. Snarare har högervinden fört med sig devisen "man måste göra rätt för sig", som i borgerlig tolkning betyder att var och en får klara sig själv. För i praktiken innebär det att var och en skall betala för sig fullt ut även när det gäller sådant som tidigare betraktades som samhällstjänster. En samhällstjänst som inte betalar sig själv måste det vara något fel på. För att rätta till det får man skära ned, avveckla eller höja avgifter för dem.

I avregleringarnas fotspår har även följt ett hårdnat arbetsmarknadsklimat. I sin besparingsiver har staten lagt den offentliga sektorn på effektivitetens och produktivitetens offeraltare. Samma taktik använder näringslivet, där en pressrelease om sparkade anställda är ett säkert kort i jakten på höjda aktiekurser. Den höga arbetslösheten har lett till att det är politiskt legitimt att luckra upp den arbetsrätt som det tagit över hundra år att skapa. I den välfärdsvinstens namn tvingas allt fler in i ett osäkert arbetsliv med visstids- och projektanställningar, och i händerna på diverse bemanningsföretag. Samtidigt är vad man i dagligt tal menar är välfärd på väg att försvinna.

Vad staterna världen över i dag har gjort är att bryta det sociala kontrakt de haft med sina medborgare. En stat finner sitt existensberättigande av att förse medborgarna med samhällstjänster, utan att göra det försvinner staten per definition. Väljer staten att endast lagstifta kring olika marknadslösningar begränsar den sig i praktiken till en domstol, som få kommer finna det meningsfullt att gå till valurnorna och rösta om. Häri ligger ett hot mot den rådande samhällsordningen - om medborgarna inte längre finner trygghet genom staten, kommer de att vända sig åt andra håll.