Sunt ekonomiskt förnuft

Analysen av behovet av skuldavskrivningar och behovet av en Tobinskatt hänger ihop. Det är i grund och botten samma världsbild som tecknas och som tecknats av solidaritetsrörelsen under decennier. Ändå är det något som saknas för att bilden ska bli hel; för att vägen till en bättre värld ska kännas mer genuin. Saknas gör, enligt mitt förmenande, insikten om det absolut nödvändiga i en strukturell reformering av själva penningsystemet. För även om det är utmärkt om man skulle kunna pressa fram skuldlättnader och kanske till och med. någon urvattnad form av Tobinskatt så återstår ändå detta. Att pengar i dag i huvudsak skapas genom skuldsättning och att detta på många sätt är ett djupare och mer grundläggande problem än de symptom man försöker bota med övriga krav.

Att argumentera för behovet av penningreformer kräver dock sin man. Det är antagligen på många sätt svårare än att argumentera för de krav man har i dag. Inte desto mindre tror jag att Attac på sikt faktiskt skulle kunna verka fram ett tydligt ställningstagande för penningreformideologin på ett eller annat sätt. Och att detta ställningstagande faktiskt, på sikt, skulle kunna få en minst lika framskjuten plats som något av de andra kraven. Om och när detta sker så skulle det antagligen innebära ytterligare ett skjuts framåt för Attac som fora för kritisk ekonomisk folkbildningsverksamhet. Om och när Attac någon gång i framtiden vågar ta detta radikala steg så inleds sannolikt en ny era i dess förhoppningsvis framgångsrika historia.

Rena pengar

För att gå händelserna i förväg ämnar jag nu beskriva ett tänkbart penningreformförslag som Attac i en tänkt framtid skulle kunna ställa sig bakom för att gå till roten med skuldproblematiken och dess konsekvenser. Konceptet som går under arbetsnamnet "rena pengar" är utarbetat av den tyske sociologiprofessorn Joseph Huber och finns detaljerat beskrivet i journalen Pengar nummer 4 2001.

Vad denne har gjort är dels att förklara hur pengar faktiskt fungerar i dag och dels att peka på ett förslag till en konkret vision, en konkret reform. I sin beskrivning av pengars faktiska funktion i dag är det framförallt några aspekter som tycks extra viktiga. För det första att pengar som fysisk vara tillhör en förgången tid. Istället är pengar i dag endast information, närmare bestämt information om köpkraft.

Den andra aspekten som han framhåller är att man måste skilja noga mellan pengar å ena sidan och kapital å den andra. Enligt Huber bör endast direkta betalningsmedel kallas pengar, allt annat är kapital. Detta gör till exempel att tillgodohavanden på transaktionskonton är pengar, medan däremot tillgodohavanden på sparandekonton räknas som kortfristigt kapital.

En tredje viktig insikt är att se de dubbla penningflödena i dagens ekonomi och att dessa flöden är väl åtskilda. Det ena omloppet går mellan de privata bankerna och centralbanken. Det är omloppet av penningreserver. Det andra omloppet går mellan de privata bankerna och allmänheten. Centralbanken förväntas vidare kunna kontrollera den totala penningmängden i samhället, för att inte inflation ska uppstå. Men eftersom centralbankens möjligheter att påverka bankernas skapande av nya pengar genom utlåning i det närmaste är noll och eftersom det är genom denna mekanism som merparten av pengarna i ekonomin skapas så är denna uppgift inte särskilt lätt. För att tala klartext så betyder det att kontrollen över penningmängden är en bluff. De privata bankerna agerar individuellt och förstärker snarast konjunktursvängningarna. Resultatet blir en instabil ekonomi där man ömsom tillför för mycket och ömsom för lite pengar. Vidare så blir alla insättningar osäkra i detta system. Bankerna har nästan inga reserver att backa upp de lån som de ger och därför skulle en stor kris i bankväsendet medföra att vi tvangs avskriva stora delar av tillgodohavandena.

Förutom den bristande kontrollen av penningmängden och den därmed sammanhängande instabiliteten i systemet finns det två andra mycket viktiga negativa konsekvenser med dagens penningskapande. Den ena är att det tynger samhället med extra kostnader. Den andra är att det innebär en utebliven vinst för staten.

Den dubbla bokföringens princip

Grundproblemet och det som också är orsaken till att man kan säga att bankerna faktiskt skapar pengar ur tomma intet, är den dubbla bokföringens princip. Genom denna mekanism kan bankerna kapa åt sig en orättmätigt stor vinst, vilken annars skulle ha kunnat komma det allmänna tillgodo. Oskäligheten ligger dock inte i räntesystemet som sådant utan i den extra räntevinst som bankerna kan göra när man använder sig av den dubbla bokföringens princip.

Denna extravinst för bankerna (cirka 21 miljarder pund i Storbritannien, 37 miljarder dollar i USA, 58 miljarder euro i EMU-området och så vidare) är i dag extra kostnader för samhället. Anledningen till att beloppen blir så stora är att man genom den dubbla bokföringen får hela utlåningsräntan som vinstmarginal. Om banken får låna av centralbanken till 4 procents ränta och den lånar ut dessa pengar till allmänheten för 9 procent, då skulle vinstmarginalen bli 5 procent. Men om banken i stället använder sig av den dubbla bokföringens princip, vilket den nästan uteslutande gör i dag, då man skapar pengar ur tomma intet genom att samtidigt bokföra ett tillgodohavande och en skuld då blir vinstmarginalen hela utlåningsräntan. I det här fallet 9 procent.

Den andra stora ekonomiska vinsten med konceptet rena pengar är att centralbanken skulle få ensamrätt att skapa inte bara sedlar och mynt, som i dag, utan alla pengar i ekonomin. I Storbritanniens fall skulle detta kunna ge staten ökade inkomster i storleksordningen 47 miljarder pund årligen, i USA skulle det ge cirka 105 miljarder dollar och i EMU-området cirka 156 miljarder euro. Som jämförelse kan man nämna att dessa siffror motsvarar mellan 4 och 15 procent av de totala skatteintäkterna.

Bankerna får klara sig på ränteskillnaden

Förslaget är således i korthet att bankerna slutar med att skapa nya pengar ur ingenting genom den dubbla bokföringen. De får klara sig på den ränteskillnad som redan i dag finns mellan centralbankens lån å ena sidan och de lån som de ger till allmänheten å den andra. Istället för att skapa pengar i samband med utlåning så kommer alla pengar att skapas av centralbanken, vilken måste vara politiskt oberoende. Bankerna skulle vidare vara tvungna att skilja noggrannare än i dag mellan pengar å ena sidan och kontanter å den andra. En konsekvens av detta skulle vara att bankerna inte längre kan tillåtas att erbjuda sparkonton som är direkt kopplade till betalkort, eftersom det arrangemanget skulle innebära ett brott mot principen att bankerna inte får skapa egna pengar.

Vidare skulle penningbegreppet vidgas till att också innefatta kontoinsättningar. Pengar skulle rent lagligt bli vad de rent faktiskt redan är, det vill säga information om köpkraft. Information som lika gärna kan vara sedlar i handen som pengar på ett transaktionskonto. Allmänhetens transaktionskonton skulle frigöras från bankernas balansräkning och i stället bli rena penningkonton, fullt och endast ägda av kontoinnehavaren. De privata bankernas egna konton hos centralbanken skulle även de lösgöras från centralbankens balansräkning, så att de privata bankerna på samma sätt som den enskilde kontoinnehavaren blir odelad ägare av insättningarna.

Attac har felaktiga prioriteringar

Hur man ska injicera dessa ökade statliga intäkter i ekonomin är det naturligtvis upp till varje land att själv avgöra, men själv har Huber förespråkat att man låter finansiera en så kallad basinkomst till alla medborgare. En stor del av kritiken mot sådana förslag är ju av ekonomisk art, att nivån skulle bli för låg i dagsläget givet att skattetrycket inte får öka. Men om ovanstående beräkningar håller så skulle vi plötsligt stå inför en situation där det faktiskt är möjligt att garantera alla en dräglig grundtrygghet. Och då skulle det antagligen mycket starka argument till för att inte också göra detta.

Slutligen: Ingen av Attacs nuvarande prioriterade reformer går till botten med det skuldbaserade ekonomiska systemets som sådant. Man kan alltid diskutera orsakerna till skuldkrisen i tredje världen och inställningen till frihandel kontra protektionism rent allmänt. Denna diskussion är väldigt viktig i sig men kan inte och bör inte överskugga den minst lika viktiga diskussionen om huruvida det är rätt och bra att vi överlåtit makten att skapa pengar nästan helt till de kommersiella bankerna.

En annan viktig skillnad mellan Hubers reformförslag och Tobinskatten är att Hubers reform är något som varje nation var för sig skulle kunna genomföra oberoende av varandra. För varje ekonomi som beslutar sig för att införa rena pengar ökar möjligheten att föra en socialt och ekologiskt ansvarsfull politik. Ett skuldbaserat ekonomiskt system tvingar fram tillväxt till varje pris (endast för att betala räntan på lånen). Men i ett system där man inte genererar pengar genom skuldsättning, utan där penningmängden är stabilare och endast gradvis ökar, kan tillväxten i stället användas till gemensam välfärdspolitik och ekologiska investeringar. En dominoeffekt i positiv bemärkelse skulle kunna bli följden och läget för världen skulle med ens bli hoppfullare. Vi lever i en komplicerad tid med stora globala utmaningar. För att komma till rätta med dessa behövs det nog innovativa förändringar även av strukturer. Tobinskatten och förslaget om rena pengar är två av de mest intressanta förslagen som jag ser det.