En politik för de
förtryckta

Den första tendensen, som funnits uttryckt eller underförstått i olika varianter av den frihetliga teorin sedan mitten av 1800-talet, ger en betydligt mycket större möjlighet till alliansbyggande mellan olika grupper som kämpar för emancipation och erkännande än den andra. Den är mycket vidare, eller mer generell, och inrymmer också därför den anti-kapitalistiska tendensen. Och i tider när feminister, queerteoretiker och andra monterar ner begrepp och kategorier och kritiserar hierarkier på löpande band, är det därför den generellt anti-hierarkiska delen av den frihetliga vänstern som har framtiden för sig och kan knyta an till dessa positiva trender.

Fler maktordningar än den kapitalistiska

Om den anti-auktoritära utgångspunkten, som det ofta uttrycks, är att ifrågasätta alla sorters hierarkier – och i den mån de befinns vara illegitima också utmana dem – måste den frihetliga vänstern på allvar börja förhålla sig mer aktivt till flera maktordningar än den kapitalistiska. Inte för att det på något sätt skulle vara oangeläget att bekämpa ekonomiska ojämlikheter; tvärtom gör de ökande klassklyftorna att denna kamp är precis lika angelägen som förut. Eller rättare sagt: I den mån man ser ekonomisk rättvisa ur ett fördelnings- snarare än ett tillväxtperspektiv, blir kampen, då klassklyftorna ökar, givetvis mer och mer angelägen för var dag som går.² Men det är också viktigt att inse att "den sociala och demokratiska frågan", som det hette en gång i tiden – det vill säga totaliteten av ojämlikheter som måste övervinnas för att ett samhälle ska kunna kallas jämlikt – faktiskt också ganska markant ändrat karaktär i den mån (det vill säga på de ställen) som den materiella levnadsstandarden höjts i en utsträckning som skulle få 1800-talets radikaler att gapa av häpnad. Vänstern har här mycket att lära av feminismen och queerteorin, som ofta är mycket mer mottagliga för att anamma fler perspektiv och inkludera flera sociala grupper i kampen.

Det har med rätta riktats kritik från vänsterhåll för att företrädare för dessa ideologier ibland bortsett från klassproblematiken. Men det är också så att de frågor som de ofta fokuserar på – som ofta har med andra maktordningar, och status, att göra – inte är godtyckligt eller slumpmässigt utvalda. De speglar givetvis en verklighet där en stor del av människors frustrationer inte handlar om rent ekonomiska frågor utan snarare om att de upplever att de på många andra, ofta subtila och informella, sätt förnekas rätten till ett fullt människovärde; rätten att känna sig som en människa i ett samhälle av jämlikar. Det ligger en hel del i filosofen Bertrand Russels torra konstaterande, att

De ortodoxa ekonomerna, liksom Marx, som i denna fråga höll med dem, antog felaktigt att det ekonomiska egenintresset kunde antas utgöra det grundläggande motivet inom samhällsvetenskaperna. Men begäret efter varor är, när det väl skilts från makt och ära, ändligt, och kan helt och fullt tillfredsställas med en blygsam utkomst.³

Russels poäng är att "makt och ära" – eller status, som vi nog hellre skulle säga idag – är lika viktiga drivkrafter som ekonomiska motiv, åtminstone på individnivå och givet en viss materiell standard. Men det finns många exempel på hur vänstern ändå väljer att tolka komplexa problem i ganska förenklade ekonomiska termer. Ett talande exempel i mängden är ett flygblad som Antifascistisk aktion Stockholm delade ut under sommaren. Bland annat stod att läsa:

Vi kämpar mot sexism, rasism och homofobi för att det splittrar arbetarklassen i grupper på grund av kön, etnicitet och sexuell läggning […] Genom att bekämpa dessa yttringar stärker vi arbetarklassen i kampen mot det kapitalistiska systemet.

Den springande punkten är givetvis det instrumentella uttrycket "för att": Vad som egentligen sägs är ingenting annat än vad många vänsterradikaler idag påstår, nämligen att hierarkin med stort H är den som grundas på kapitalismen, och att andra maktordningar ska bekämpas av den enkla anledningen att de annars splittrar rörelsen i kampen mot kapitalismen.

Men låt oss vara ärliga nog att erkänna: Denna och liknande beskrivningar speglar bara delvis den problematik som människor upplever i sin vardag.

Vi behöver inte göra en opinionsundersökning bland kvinnor, icke-vita, flator, bögar och transor för att få reda på svaret på frågan: Upplever du att det största problemet med diskrimineringen och förtrycket du utsätts för är att de hindrar ett mer effektivt enande av arbetarklassen, och därmed också hindrar dig från att få högre lön eller bättre arbetsmiljö än en mindre enad arbetarklass kan idag? Vore inte frågan så dum, så vore den oförskämd, och den som tror att prioritetsordningen mer än bara delvis ser ut så för dessa grupper – återigen givet att de inte befinner sig på en alltför låg ekonomisk nivå – projicerar förmodligen till viss del sin egen dagordning på deras verklighet.

Erfarenheter av kamp ignoreras

Kort sagt: Idag, 2006, borde det vara svårt för den frihetliga, liksom för den övriga, vänsterrörelsen att lika ogenerat och konsekvent som tidigare generationer – och utan att, som en konsekvens av förändrade materiella förhållanden, rättfärdiga det på ett nytt sätt – ställa klasskampen överst. (Gå nu tillbaka till andra stycket och läs det noggrant, om du sitter och muttrar över textens småborgerlighet eller något liknande.) Klassanalysen är med andra ord inte ett fulländat verktyg för att förstå andra former av förtryck som människor utsätts för. Maktordningar som bygger på till exempel klass, kön, etnicitet och sexualitet tenderar ofta att samverka, påverka och förstärka varandra. Att det finns otroligt mycket som förenar exkluderade grupper i samhället måste alltså alltid betonas. Det görs också ofta. Men problemet som vänstern alltid brottats med är att kamperna i slutändan rangordnats i varierande skala under klasskampen. Mycket kamp och många erfarenheter har därför slarvats bort, och många marginaliserade grupper har känt sig svikna då det visat sig att den kamp som de identifierat sig allra mest med inte tagits på allvar.

Patriarkatet till exempel, fanns givetvis långt innan Marx och Bakunin fattade pennorna för första gången. Det hämtar inte sin livsnödvändiga näring i ett ekonomiskt konkurrenssamhälle, och kommer inte heller upplösas med arbetarstyrda företag. Däremot sätter det sin prägel på det kapitalistiska systemet, precis som det omvända gäller. Detta tillhör numer feminismens självklarheter, vilket inte hindrar att feminister med stora kunskaper om strategier mot det förtryck de upplever, möts av oförstående klasskämpar som rycker på axlarna. Ingen klasskamp utan kvinnokamp och vice versa är ett klassiskt slagord som tyvärr inte levt upp till förväntningarna när det kommit till praktiken.

Lär av feminismen

Men är det inte idag feminismen och queerteorin som går i täten när det gäller nydanande politisk kamp på bred basis? Här betonas ständigt vikten av att, för att analysera makt och ojämlikhet bättre, ta till sig flera maktordningar i analysen och kampen. I Bang nr 2/2006 funderar redaktörerna Eder-Ekman, Rydell och Ullgren: "Kanske är det rentav så, att feministisk politik idag är den enda politik som på allvar ifrågasätter det rasistiska och sexualitetsojämlika klassamhälle vår nykoloniala värld vilar på." Ibland blir, som meningen visar, uttrycksformen komplicerad, men det är ett pris som ofta är väl värt att betala för att slippa alla de förenklingar som ständigt ignorerar och exkluderar – och därmed också försvagar. Det handlar kort och gott om att hålla flera bollar i luften samtidigt. Queerteoretikern Judith Butler manar de olika exkluderade sociala grupperna att ingå i koalitioner där de kan driva gemensamma frågor. Hon varnar för en "nykonservativ marxism", vars förkärlek för att dela upp kamper i materialistiska och kulturella används taktiskt för att marginalisera vissa typer av politisk aktivism. Själv är hon inte, med sin bakgrund i den feministiska rörelsen, mer dogmatisk än att hon erkänner att skillnader som sexualitet, klass och etnicitet stundtals kan vara viktigare än kön.⁴

Koalitionspolitik

Hur ska då dessa koalitioner se ut? Och hur ska de kunna undvika de "interna bråk medan världshuset stod i lågor", med Naomi Kleins uttryck, som resulterar i att de olika, vad hon kallar "identitetspolitiska", grupperna kivas inbördes i konkurrens om samma utrymme och samma resurser?⁵ Ja, det är möjligt att det ibland kan vara svårt att låta bli att rangordna olika former av förtryck; men det finns bättre och sämre anledningar till att göra detta (se nedan).

Om man hamnar i en diskussion om vilken av de olika maktordningarna som är mest grundläggande eller liknande så kan man säkerligen ta det som ett intyg på att man är fel ute – om inte nödvändigtvis rent analytiskt (frågan kan vara meningsfull), men väl praktiskt (den är fruktlös, bjuder återigen in revirpissningsbeteendet mellan underordnade grupper, och lämnar oss till slut ändå utan vägledning). Men hur kan de olika förtryckta grupperna hitta en gemensam grund att stå på; en grund som kan ge åtminstone någon form av minimal garanti för att den ena gruppens krav på jämlikhet också förpliktigar till att erkänna de andras liknande – eller annorlunda – krav?

Förtryckets fem ansikten

Det förmodligen mest konstruktiva förslaget hittills på en lösning av den problematik som uppstår i spänningsfältet mellan ekonomisk kamp, identitetspolitik och den politiska aktivism som är beroende av koalitioner – och som mycket väl också kan användas för att ställa den frihetliga socialismens antihierarkiska tendens på en solidare grund – kommer från den amerikanska politiska filosofen Iris Marion Young. Young tar sig i texten "Förtryckets fem ansikten" an uppgiften att sammanställa och analysera hur de "nya sociala befrielserörelserna" från 1960-talet och framåt har använt ordet 'förtryck' för att beskriva de orättvisor de lever under, och menar att I en ytterst allmän mening lider alla förtryckta människor av att deras möjligheter att utveckla och utöva sina förmågor och uttrycka sina behov, sina tankar och känslor på något sätt hindras. I den abstrakta meningen står alla förtryckta människor inför ett gemensamt villkor. Men bortom det, i varje mer specifik mening, är det inte möjligt att definiera en enda uppsättning kriterier som beskriver de förtryckande förhållanden som […dessa…] grupper lever under.⁶

För att då undvika att hamna i "fruktlösa dispyter om vems förtryck som är mest grundläggande eller mest allvarligt", måste vi , menar hon, inse att "förtryck är en benämning på en familj av begrepp och förhållanden". De fem grundformer av förtryck som ryms inom denna, får man väl säga inte helt idylliskt kärleksfulla, "familj" är: Exploatering, marginalisering, maktlöshet, kulturell imperialism och våld.⁷ Det finns inte här plats att diskutera Youngs genomgång av hur dessa former av förtryck ska beskrivas – och texten rekommenderas hur som helst i sin helhet – men det är inte heller poängen.⁸ Det viktiga är de konsekvenser för den politiska teorin och praktiken som man kan dra från en sådan teori: Om man först genom en begreppsanalys fastslår vilka komponenter förtrycket består av – istället för att som vanligt först finna sig förtryckt och sen börja teoretisera förtrycket, och därmed riskera att sätta likhetstecken mellan det förtryck man själv intresserar sig för och Förtrycket som sådant – kan man sedan, och menar hon, rent objektivt avgöra om en grupp är förtryckt eller inte förtryckt, liksom man kan jämföra olika former av förtryck utan att behöva reducera den ena formen till en annan mer grundläggande form. Om en grupp är utsatt för en av dessa former är den alltså förtryckt, och om den är utsatt för flera är den mer förtryckt, et cetera.

Man kan också vara förtryckt i olika grad. Ett exempel är exploatering, som Young allmänt definierar i termer av systematisk överföring av arbete, kraft och energi: En manlig arbetare kan i denna mening vara ekonomiskt exploaterad, medan en kvinnlig arbetare kan vara både ekonomiskt och sexuellt/känslomässigt exploaterad, och så vidare. Förtryck kan alltså variera både i antal och grad. En annan konsekvens av teorin är att det inte behöver konstrueras "ett förtryck per grupp", och att den därför dels bättre möjliggör att se likheter och överlappningar mellan grupper, och dels undviker att se grupper, i vilka det alltid finns betydande skillnader mellan personer, som homogena enheter. Kort sagt: man behöver inte bekämpa "sexism, rasism och homofobi för att det splittrar arbetarklassen", mer än man behöver bekämpa kapitalism, sexism, rasism och homofobi för att det splittrar exempelvis funktionshindrade – en grupp som för övrigt i vissa fall bara kan inräknas i arbetarklassen genom att lägga begreppet 'arbetare' i en teoretisk sträckbänk, och som därför eller av andra skäl osynliggörs (jämför Afa- och Bangcitaten). Och man kan se att när vita arbetarklassmän vill reducera olika former av förtryck till exploatering, så vill de ofta få andra arbetare att ställa sig i ledet och arbeta för att avveckla en av de få former av förtryck de själva i hög grad är utsatta för – det vill säga: de projicerar sin egen dagordning på andras verklighet.

Erkännande av den andres kamp

Det är ganska svårt att argumentera för att exploatering, marginalisering, maktlöshet, kulturimperialism och våld – åtminstone i den mån de är systematiska – inte innebär förtryck. Därför kommer den som erkänner dessa kategorier som förtryck också, åtminstone om den vill ha hedern i behåll, behöva erkänna andra grupper som lider under samma, andra, fler eller färre former av förtryck. Teorin förpliktigar alltså rent logiskt till åtminstone ett ömsesidigt erkännande mellan förtryckta av olika grupper och i olika grad, åtminstone i den mån man själv ingår i en grupp som man anser vara utsatt för ett förtryck som man önskar motarbeta. Det vill säga: det ger en minimal garanti för erkännande mellan grupperna – som, beroende på graden av solidaritet, givetvis inte behöver vara "minimal". En uppenbar fördel är att man då också, om inte annat genom att "smita in bakvägen", återigen kan föra upp ekonomin på det som Naomi Klein kallar "dödslistan" (rasism, sexism och homofobi) och därmed på dagordningen.

Klassproblematiken kan göras till något annat än bara en kulturell analyskategori som hasplas ut i den bildningsmarkerande ramsan "kön, sexualitet, etnicitet och klass", som varje universitetsunge får lära sig utantill, men allt som oftast aldrig lär sig använda.⁹ Viktigt är också att det blir möjligt att avgöra vem som inte är förtryckt. För vilka blir kvar? Vilka är inte systematiskt exploaterade, marginaliserade, maktlösa, utsatta för kulturell imperialism eller våld eller hot om våld? Bill Gates kanske blir kvar, Göran Persson och Fredrik Reinfeldt klarar sig nog också bra. Ja, poängen är klar: Med detta synsätt blir det möjligt att skapa en bred koalition av grupper med rättvisekrav som överlappar varandra eller åtminstone erkänns mellan grupperna. Kvar i andra ringhörnan står den stackars ständigt smutskastade samlingen vita, heterosexuella, välutbildade övre medelklass- och överklassmän – som faktiskt i ett visst avseende skiljer sig från de flesta andra grupper och människor i egenskap av att vara icke-förtryckta. De blir då helt plötsligt (nåja, alla blir väl inte lika snopna) just en grupp – inte bara den samling individer som de själva ofta uppfattar sig som. Men det ska tilläggas att Young också menar att det, just på grund av att förtryck är en systematisk företeelse, inte bara är de icke-förtryckta som är förtryckare. Förtrycket är mycket mer komplicerat än så, och varje förtryckt grupp måste inte ha en motsvarande förtryckande grupp, eftersom förtrycket kan bestå av allt från omedvetna vanor och historiska mönster till egenskaper hos olika institutioner.

Allians av förtryckta grupper

En radikal samhällsförändrande rörelse anno 2006 borde vara trygg i sin mångfacetterade makt- och förtrycksanalys. Först när den blir det finns den bredd som gör en rörelse verkligt skrämmande i de styrande och maktägande eliternas ögon. Först då kan de olika svaga grupperna bli en stark kraft. Målet för en frihetlig socialistisk rörelse borde vara att samla erfarenheterna från de förtryckta och förena sig med marginaliserade och frihetstörstande mot alla exkluderande och hierarkiska strukturer. Det är därför dags att, som ett första steg, sätta in rangordningsproblematiken i sitt rätta sammanhang: Frågan om vem som är mest förtryckt är bara praktiskt värdefull om skälet till att den ställs är solidariskt – det vill säga att ta reda på var vi bör lägga vår energi, eftersom vår grad av engagemang av naturliga skäl är begränsad. Men allt som oftast ställs den av helt andra skäl – för att slippa visa solidaritet, för att kunna fortsätta teoretisera istället för att konfrontera, för att befästa egna positioner istället för att bygga allianser. Men det är dags att sluta pissa in revir nu. Den som hävdar att den tillhör en förtryckt grupp förpliktigar sig på samma gång och med en och samma talhandling till solidaritet med andra förtryckta grupper. Vi får därför hoppas – men framför allt arbeta för – att en viss piprökande gubbe från Mexiko får rätt när han beskriver vänsterns framtid på detta sätt:

Det handlar inte om att stärka de statyer som redan existerar, utan om att arbeta för en värld där statyernas enda funktion är att låta fåglarna skita på dem. En värld där många former av motstånd ryms. Inte en motståndets international, utan en flagga med många färgnyanser, en melodi med många toner. Om melodin verkar lite dissonant är det bara för att gräsrötternas dagordning ännu håller på att bilda en orkestrering, där varje ton kommer finna sin plats, sin klang och, framför allt, sitt förhållande till andra toner.¹⁰