Nationalismens historia

"Om rättvisan ignoreras, vad är då en kung om inte en mäktig rövare? För vad är en rövare om inte en liten kung?" och "Om rättvisan försvinner, vad är då kungariken om inte stora rövarband?" Ja det är inte ofta man använder gamla kyrkofäder som utgångspunkt för diskussionen. Och visst kan det kännas mossigt, eller rentav rättshaveristiskt, att börja prata om rättvisa i sådana här termer. Vad spelar det för praktisk roll idag?

Men låt oss dröja en stund vid vad Augustinus sa för en sådär ett och ett halvt millennium sen; det är nog inte så irrelevant som det först kan se ut. Framför allt inte i en tid som denna. Det svenska folket förväntas ju sedan en tid tillbaka att bejaka nationalismen, flaggviftande gå ut på gatorna och underdånigt applådera de blåblodiga atavismerna på slottsbalkongerna. Sverige ska bli lika klämkäckt patriotiskt som någonsin Norge med sitt 17 maj, Frankrike med sitt 14 juli eller USA med sitt 4 juli. Rättvisefrågor ska skjutas undan till förmån för en intressegemenskap som inte tar hänsyn till vem som har och vem som inte har, vem som dikterar och vem som lyder, eller hur denna fördelning av makt och rikedom en gång uppstod och utvecklades. Identifikation är ordet för dagen.

Nationaldag och andra chauvinistiska jippon

Det känns inte som en slump att nationaldagen blev helgdag så sent som för tre år sedan. I en tid när klassklyftorna och segregeringen ökar har nationalismen blivit ett allt viktigare redskap för de styrande eliterna för att ena ett splittrat folk. Man drar undan fötterna för ensamstående knegarmorsor, socialbidragstagare, sjukskrivna, invandrare och praktiskt taget hela arbetarklassen och förväntar sig sedan att dessa ska ställa sig under en gemensam flagga och hylla ett system i vilket rättvisan, för att prata med Augustinus, spelar en rätt blygsam roll. Och tidningarna hänger i sin bildreportagelystnad på i den allmänna nationalistiska yran. Det finns fler indikationer som pekar i samma riktning. För vi ska dessutom vara stolta över vår huvudstad.

Här i Stockholm är det svårt för en vaken iakttagare att undgå den dyra och dumdrygt lokalatriotiska kampanj som vill lansera staden som "The Capital of Scandinavia". Det kan verka ganska oskyldigt, och skulle kanske inte ge samma bismak om Sverige hade haft en annan historia. Utan stormaktstid – och människor som sjungandes att Sverige "tronar på minnen från fornstora dar, då ärat ditt namn flög över jorden" nostalgiskt ser tillbaka på den – skulle det väl snarast se lite pittoreskt ut: "Ja de verkar verkligen gilla sin huvudstad där uppe i den där lilla europeiska randstaten." Men gör en historisk jämförelse: Hur skulle det se ut om Tyskland lanserade Berlin som "Europas huvudstad" eller Ryssland lanserade Moskva som "Östeuropas huvudstad"? Den som tycker att jämförelsen smickrar initiativtagarna till kampanjen borde ha sett sitt bäst-föredatum gå ut runt 1945, hade man hoppats.

Gustav Vasa väljs till Kung

Vad är det då "vi" firar den sjätte juni? Det första svaret brukar vara att Gustav Vasa valdes till kung på detta datum 1523. (Det är dock inte årsdagen som egentligen firas eftersom Sverige gick över till den gregorianska kalendern långt senare; och kröntes gjorde han för övrigt flera år senare, i Uppsala 1528). Att Gustav valdes av rent realpolitiska skäl – framför allt hans ekonomiska kontakter i Lübeck och hans militära styrka i unionsstriderna – innebär givetvis att rättvisan, för att prata med Augustinus, inte var det dominerande motivet i kungavalet. Gustav var det starkaste kortet, och höjdes därför till ledare, även över den allmoge som, vilket gäller stora delar av landet, befriat sig själva från den danska överheten i kriget som förde honom till makten.

En jämförelse med säg Lenin, som också med realpolitik och ren styrka tog makt över många fler människor än vad han hade anhängare, är inte helt absurd. Inte minst syns rövarmentaliteten tydligt vid ett senare riksmöte, som ofta kallas Sveriges första riksdag, vid Västerås 1527, där bland annat de kyrkopolitiska och ekonomiska beslut togs i vilka kronan över fyrdubblade sitt ägande och kungen själv tillskansade sig själv över tre tusen gårdar. Historikern Lars-Olof Larsson, som skrivit en relativt ny biografi över Gustav Vasa kommenterar:

I ett […] brev till riksråden finns även uppmaningen att ridderskapet "oförsumligen med sig skulle hava deras hästar, karlar, harnesk och bästa vapen". Gustav själv lämnade inte något åt slumpen utan kom till Västerås 260 man stark, med beridet folk, fotgångare, bösseskyttar och ett tiotal bössor, alltså kanoner. Jämte kungens folk skulle det adliga uppbådet tjäna som en handfast påtryckning för den händelse att meningarna gick isär. Mönstret är enahanda vid strängt taget alla riksmöten, landsting eller marknads¬möten under senmedeltidens maktkamp och under hela 1500-talet. Militär styrka var jämte talrika tunnor gott öl väsentliga och vanligen övertygande inslag i tidens "politiska kultur". ¹

1809 års regeringsform

Det andra svaret är att det är utfärdandet av 1809 års regeringsform som firas på national¬dagen. Men givetvis är denna regeringsform en direkt konsekvens av den statskupp mot Gustav IV Adolf som en grupp militärer genomförde några månader tidigare, efter Sveriges förlust av Finland till Ryssland; en statskupp som ledde till att riksdagen gav kronan till den avsatte kungens farbror med motkravet på en ny regeringsform. "Detta skall [...] inte ses som en strävan mot demokrati utan snarare som ett utslag av adlig konstitutionalism, med rötter i 1700-talet och ännu längre tillbaka" säger en historiker ²

Alltså: En krigarherre som upphöjs av sin egen krigarklass och under vapenhot behåller makten, tillskansar sig betydande egendomar på andra aktörers bekostnad och så småningom dessutom inför ett arvkungadöme; en statskupp som genomförs efter att krigslyckan vänt och vars syfte är att omfördela makten inom den högsta klassen.

Demokratiproblemet

Det kan verka som om vi flutit långt bort från Augustinus och hans rövarband. Men vi behöver bara en liten utvikning till för att komma till poängen, en utvikning som går via demokratiteorin. Det är ett allmänt känt problem inom denna att trots att vi vet att demokrati innebär någon form av folklig makt över offentliga beslut, och trots att en stor majoritet av oss (förhoppningsvis) betraktar detta som ett positivt värde, så finns det inga exempel i verkligheten på att en grupp människor verkligen gått samman till ett folk som i sin tur i en rättvis procedur konstituerat en demokrati. Historien fungerar givetvis inte på det sättet.

I verkligheten kommer makten först, och rättfärdigandet kommer sedan. Först kommer krigarherren, fursten, statsgränserna, över- och underheten; sedan kommer (i bästa fall) reformerna – och slutligen förklaringarna till varför staten, och hela det politiska systemet nu för tiden, till skillnad från då för tiden, är rättvist, eller åtminstone tillräckligt rättvist för att varken krigarherrar eller statskuppsmakare – de vi alltså firar på vår nationaldag – ska ha rätten att nu, till skillnad från då, agera enligt den gamla devisen might is right.

Samtidigt behöver man meterstora skygglappar för att intala sig att de maktägande eliterna, om de ställs inför rättviseargument, släpper ifrån sig privilegier frivilligt – Den danska kungen gav inte svenskarna självständighet i inbördeskriget; officerarna och riksdagen ställde helt enkelt Gustav IV och hans efterträdare inför fullbordat faktum; och pratar man utjämning idag så kommer omedelbart hot om företagsflykt eller nedläggningar. Och när Sverige till slut fick allmän och lika rösträtt ³ skedde det mot bakgrund av ryska revolutionen, inhemska upplopp, oroligheter och strider och stora europeiska konservativa makters sammanbrott.

Så kallade konservativa garantier behölls länge i systemet; garantier som förhindrade snabba förändringar, som just i sin hastighet skulle göra det ovan nämnda demokratiproblemet mindre. Rimligtvis kan man dra slutsatsen att den som vi idag har av rättvisa är resultatet av starka påtryckningar, och av eftergifter som sällan gått längre än vad som varit nödvändigt.

Stockholmssyndromet

Det finns inga stater, inga politiska system som – mer än i vissa fall mycket indirekt bemärkelse – grundats av de människor som ska lyda under de lagar och regler som staterna och systemen i sin tur upprätthåller. Det finns alltså inga system som antingen från början antingen byggt på rättvisa, eller som någon gång i sin historia utjämnat spelplanen för att sedan låta rättvisan ha sin gång. Regeln är att makt och våld är grundläggande både i statsbildningsprocessen och i bibehållandet av statssystemet. Det vet alla som någon gång öppnat en historiebok.

Det är sådana system som vi nu ska samlas och hylla under en gemensam flagga. Det räcker att försöka föreställa sig vad en riktig medvetenhet om den historiska orättvisans påverkan på dagens fördelning skulle leda till för politiska krav för att förstå varför det stundtals satsas så hårt på att stärka gemenskapskänslan över konstlade gränser. I en artikel om filosofen Jean-Paul Sartre skriver en kommentator:

Sartre menade faktiskt att vi lever i en värld där fördelningen av välfärd och egendom baseras på våld i det förflutna, oavsett i vilken utsträckning den rådande ordningen fördömer våldet. Sartres position illustreras perfekt av berättelsen om Yorkshiregruvarbetaren som gick över den öppna heden. Den lokale godsägaren red fram till honom och talade om för honom att han inkräktade på privat egendom. Gruvarbetaren frågade honom hur marken hade hamnat i hans ägo. "Min farfars farfars far erövrade den i en strid" svarade godsägaren. "Ta av dig din rock," sa gruvarbetaren, "så ska jag slåss med dig om den på en gång." ⁴

Hur ska man då se på nationaldagsfirandet? Ja, för dem som vunnit på kupperna, Gustav och hans klass, som i många fall behållit mycket av sin makt genom systemskiftena från jordägande till andra dominerande kapitalformer, och som ofta sett till att övergångarna gått smidigt till, är det väl ett helt rimligt firande. Likaså för dem som idag gynnas av att systemet inte medger krav på ekonomisk utjämning och samtidigt förser dem servicen att kunna känna känslan att leva i ett rättvist samhälle.

Men i den mån pådrivarna av den nya nationalistiska jippokulturen lyckas få med sig den majoritet av befolkningen som, nu som då, till största delen befinner sig långt från maktens centrum är det svårt att se det som något annat än ett specialfall av det som vi brukar kalla stockholmssyndromet, som en identifikation med förövaren. Det är egentligen bara tidsperspektivet som skiljer. Bara en utdragen historisk process kan normalisera och därmed dölja vad som egentligen är en gigantisk propagandaseger.