Kaxig retrohip-hop

So Stylistic
Fannypack
Tommy Boy/Playground

Jag älskar det här. Det svänger på ett väldigt beroendeframkallande sätt med nygammal rap och råfeta beats tvingar Fannypack en att nicka skallen och skaka rumpan. Hur bra som helst. Det här är hip-hopakten som alla tweepopkids skulle kunna gilla. Gulligt, men med attityd. Bara CD-häftet med sina fluorescerande färger och illustrationer är helt bedårande. Men även alla hip-hopare borde känna sig hemma. Beatsen är välgjorda och de obligatoriska mellansnacken poppar upp här och där på skivan. Rappen är inte det minsta komplicerad, men sitter som en handske. Man suger i sig av alla roboteffekter och vocoders som används på ett effektivt sätt.

Musiken är också av toppkvalitet. Det blandas friskt av gammalt och nytt och ibland låter det som en gammal C-64 har letat sig in i studion bredvid de analoga syntarna, samplarna och sequencerna. Men det låter faktiskt fräscht och uppdaterat skivan igenom. Visst är det retro och old skool, men inte så det stör. Att återanvända gamla ljud på ett nytt sätt är det ju inget fel på. Framförallt inte när det svänger så hårt som här.

De tre tjejerna Cat, Belinda och Jessibel avverkar låtarna på bredaste New York-dialekt. De låter som härligt uppkäftiga tonåringar med obräckbart självförtroende. Utan att det blir överdrivet skrikigt tag team, rappar de med en sanslös intensitet. Nerven på den här skivan är helt otrolig. Man kan inte värja sig från de här kaxiga tjejerna när de rappar om mode, killar, fester och hur jävla bra de är. Helt enkelt oemotståndligt. Man kan ju dock bli lite trött i öronen efter ett tag, men det kan man bli av det mesta. Det här en skiva att främst dansa till och bör avnjutas på någon klubb för maximal utdelning. Hoppas alla DJ:s där ute fattar att de måste införskaffa So Stylistic snarast!