Festa där du fastnar

Jag hoppas att arrangörerna till RtS i Malmö inte låter sig nedslås av utgången av lördagens manifestation utan istället i nederlaget finner styrka och motivation att arbeta för en ny manifestation inom kort. Men trots polisens svinaktiga agerande måste man nog ändå säga att manifestationen relativt lätt lät sig provoceras till att reagera exakt så polisen säkerligen önskade; till våld, en utgång av situationen ingen eller mycket få önskat sig.

Det är min politiska övertygelse att mål och medel alltid måste överensstämma i varje given situation. Ur detta perspektiv kan till exempel inte en revolution försvaras av en diktatur oavsett om den upprätthålls i proletariatets namn, eftersom medel och mål inte skulle stämma överens. Det går inte att skapa ett frihetligt samhälle genom att använda ett diktatoriskt medel. På samma sätt kan det knappast anses motiverat att ta till våld för att påpeka att en stad lever.

En demonstration måste ha ett väl definierat syfte och de medel som används bör vara de som bäst leder till att detta syfte kan uppnås. Demonstrationens syfte och medel bör dessutom förmedlas till allmänheten på ett sätt som gör att kopplingen mellan mål och medel klart framgår. Vill man till exempel rikta uppmärksamhet mot den inskränkning i mötesfriheten som tillståndskraven på demonstrationer innebär, är ett kraftigt och kanske nödvändigt medel just att inte söka om tillstånd för demonstrationen. I detta fall innebär medlet att låta bli att söka tillstånd något av en pedagogisk poäng. I de flesta andra fall utgör en vägran att söka tillstånd för demonstrationen knappast någon sådan pedagogisk poäng - allmänheten förstår i detta fall knappast vitsen med att inte söka tillstånd. I RtS fall har just detta använts som ett vapen i debatten mot arrangörerna i Malmö. Genom att inte söka tillstånd har polisen fått ett lättillgängligt medel att försvara sina handlingar med: Demonstrationen var olaglig. Rent juridiskt är det därför berättigat av polisen att bryta upp manifestationen. Allmänhet och media ser accepterande på.

Att inte söka tillstånd för att uttrycka sina åsikter är emellertid inte bara ett pedagogiskt eller strategiskt medel som kan användas i vissa fall, utan även ett uttryck för en ideologisk ståndpunkt. Tillståndskravet är en inskränkning i yttrande- och mötesfriheten och tragiskt nog är den legitimerad i lag. Genom ett konsekvent tillämpande av en icke-tillståndsprincip kan denna ideologiska ståndpunkt förmedlas till allmänheten. Vad man i detta fall bör vara medveten om är allmänhetens åsikt i frågan. Allmänheten och polisen anser att tillståndsförfarandet inte inkräktar på yttrande och mötesfriheten. Om demonstrationen inte direkt riktar sig mot detta måste man därför ändock klargöra anledningen till att inte söka tillstånd. Detta gjordes inte i fallet RtS i Malmö, vilket är tråkigt eftersom det serverat polisen argument för intervention på silverfat. Hade man tydliggjort varför man inte sökt tillstånd för manifestationen hade det varit en betydligt större chans att polisen inte vågat ingripa och om de så gjort en större chans för att media och allmänheten tyckt att manifestationen ändå förmedlat en poäng. Idag är fallet sådant att media, polis och allmänhet har en mycket luddig bild av vad arrangörerna ville åstadkomma med manifestationen. Dagstidningarnas ledarsidor har i många fall helt missförstått syftet med aktionen. Det verkar därför som att arrangörerna till Reclaim the Streets tyvärr har misslyckats med att definiera syftet med aktionen på ett sätt så att media förstått vad man egentligen menat. Utöver detta har man misslyckats med att föra ut en förklaring över valet av medel för att nå syftet. Allmänheten står därför idag totalt oförstående till varför man till exempel inte sökt tillstånd för manifestationen.

Förutom att mål och medel vid demonstrationer (och i alla andra fall) bör överensstämma ideologiskt är det viktigt att avstämma de medel som används mot de mål som kan uppnås. Man måste alltid, i alla konfliktsituationer överväga förväntan om framgång och nyttan av att uppnå målet mot kostnaden för att använda ett specifikt medel. Oförmåga till detta bidrog kraftigt till att Reclaim the Streets manifestationen i Malmö gick om intet. När manifestationen kom till ett stillestånd i hörnet Slottsgatan/Norra Vallgatan, blev det fort klart att polisen inte tänkte släppa fram RTS-deltagarna till centrum. Munhuggandet i främre ledet mellan polis och RTS-deltagare började omedelbart. När polisen inte lät sig övertygas förlorade några personer tålamodet. En situation där kravallutrustad polis, hundar och hästar står mot en löst organiserad demonstration i vilken flertalet är mycket unga, ovana att handskas med polis och primärt ute efter fest och inte gatustrid, är en situation man knappast kan klara ut med våld.

Jag har dessutom svårt att se hur våld kan anses berättigat för att få igenom ett val av demonstrationsväg. Jag anser inte att frågan är tillräckligt viktig för att riskera människors hälsa, liksom jag inte anser att medlet överensstämmer med aktionens syfte. De medel som används måste stå i rimlig proportion till nyttan av det som kan uppnås. Förutom detta bör det ha varit uppenbart för samtliga personer på platsen att ett bråk med polisen inte skulle leda till något annat än att splittra manifestationen. Detta särskilt då en del av manifestationen straxt efter stilleståndet övergick till att mingla i den intilliggande parken. De deltagare som möjligen skulle kunna ha bjudit polisen motstånd minskades så.

Jag ifrågasätter starkt att det i alla lägen är bra att ta en konflikt med polisen. Visst finns det tillfällen när man gör helt rätt i att försvara sig med våld och där man kanske till och med är tvungen till detta på grund av att ingen annan utväg finns. Men varför ta till våld i ett läge där man omöjligt skulle kunna vinna, där man inte ens skulle kunna vinna en moralisk eller symbolisk seger? Hade det inte varit en större moralisk seger att trots den planerade rutten, dra igång festligheterna där man stod. Helt enkelt ignorerat polisen i en hänvisning till att polisen inte skall få förstöra en folkfest. Genom att helt enkelt festa där man fastnar skulle man kunna använda sig av något vi kan kalla festandets uttröttningsprincip. Ignorera polisen och göra det länge. I ett lyckat fall hade vi förhoppningsvis fått se poliser som fått stå i led i timtal och bara titta på festen. Tråkighetsfaktorn för polisen, kostnaden och chansen att polisen droppat av eller minskat styrkan hade på så sätt ökat. Visst blir man arg när man inte tillåts utföra det man planerat, men man måste kunna vara flexibel nog att låta sig uppnå en del när man inte kan få allt. Detta innebär inte att man alltid skall ge vika för polisen så fort man riskerar att åka på stryk, men man måste kunna välja sina tillfällen för strid.

Att situationen på Norra Vallgatan i Malmö inte var en av dessa bör ha varit extremt tydligt. Bakom RTS-deltagarna på Slottsgatan öster om manifestationen, stod fem piketbussar och en tät linje poliser med sköldar. På norra sidan hade en linje poliser med hundar, samt två grupper beridna poliser placerats för att spärra av Vallgatan. Framför manifestationen, i väster, ligger en relativt smal bro och två kvarter ner från bron stod ett trettiotal poliser insatsberedda. På södra sidan om manifestationen ligger museiområdet där kungsparken börjar. Här smalnar parken av mellan kanalen och en av museets byggnader på sådant sätt att en tratt bildas in mot slottet. Läget var mycket dåligt. Vid en eventuell polisinsats hade RTS-deltagarna antingen tvingats ut på bron och riskerat att bli instängd mellan poliserna och kanalen eller fått fly in i tratten där man riskerat att fastna. Nu hände båda dessa saker. Platsen var omöjlig att försvara och hade dessutom ingen möjlig väg för en gemensam eller kontrollerad reträtt. När polisen pressade manifestationen framför sig uppstod ett läge där den främre halvan av folkmassan skulle bli tvungen att retirera över bron eftersom resten av deltagarna korkade upp vägen in i parken. Aggression mot polisen I detta läge skulle splittra manifestationen. Det var exakt vad som hände. Därmed var festen över.

Nu skall emellertid inte arrangörerna för RtS på något sätt belastas för att manifestationen slutade som den gjorde. Vad man möjligtvis skulle kunna ha begärt av arrangörerna var att då det gick upp för dem att samtliga gator in mot centrum var avspärrade, borde de kanske ha omdirigerat folk till att hålla manifestationen där man stod, eller möjligtvis i ett tidigt skede gå tillbaka mot biblioteket. Det sista alternativet kan emellertid ha varit svårt att genomföra med tanke på de polislinjer som gick bakom manifestationen. Möjligheter för att förmedla informationen fanns dock i och med den lastbil med PA anläggning och megafoner som följde manifestationen. Det hade möjligen också varit bättre att hålla sig på en plats från början. Det hade gjort att arrangörerna haft möjlighet att välja en central plats som skulle fungerat vid en eventuell konfrontation med polisen, istället för att polisen fick möjlighet att göra detta åt dem genom att styra RtS-deltagarna ner mot bron vid Vallgatan. Även om detta måhända skulle kunna ha minskat risken för konfrontation med polisen så ligger det yttersta ansvaret på polisen i första hand och tätt följande tvåa på de personer som kastade de första flaskorna. Jag vill här inflika en liten brasklapp, då det ännu är osäkert huruvida de första föremålen kastades av demonstranter eller av polisens köpta ombud.

Varje politisk yttring av denna dignitet har emellertid en tendens att dra till sig vänsterns "hårdföra" element, de som tror på devisen att konflikt är styrka i sig. De dök även upp på Reclaim the Streets i Malmö. Iförda maskering och med kom-radios började de bryta gatsten vid Kaptensgatan långt innan polisen hunnit fram. Bara genom deras uppträdande kändes utgången på förhand given. Det börjar bli hög tid att den revolutionära vänstern lär sig att välja vilka strider man skall ta och vilka strider man bör undvika. Att vara revolutionär innebär nämligen inte att man skall söka konfrontation i alla lägen! Det är dessutom hög tid att arrangörer av aktioner tar sig rätten att styra sin aktion, vilket till exempel skulle kunna innebära förbud mot maskering när sådan inte fyller en direkt funktion, förbud mot medhavda vapen och i yttersta fall portning av personer som man vet inte kan avgöra när det är lämpligt att ta till våld och inte.

Jag har i denna text framfört kritik av personer som jag egentligen inte håller direkt ansvariga för händelserna under Reclaim the Streets i Malmö. Jag anser dock att problematiken som diskuterats ovan bör få ett större debattutrymme inom vänstern. Det är hög tid att vänstern skolar sig i lite revolutionär strategi. För visst, polisen gjorde sig skyldig till absolut vidriga provokationer, men vår egen dumhet och brist på disciplin gjorde att kvällen fick en utgång den kanske inte hade behövt få, åtminstone inte så tidigt.