Fem upproriska år i
Mexiko

Tusentals, om inte tiotusentals människor har rest till Chiapas för att se upproret med egna ögon. Hundratals har blivit deporterade av den mexikanska regeringen för att ha gjort just detta. Solidaritetsgrupper finns i de flesta västländer, inklusive Irland. 1993 var Chiapas ett okänt bakvatten i Mexiko. Nu har det i många aktivisters ögon blivit en mittpunkt.

I detta sammanhang är bristen på en seriös diskussion om zapatisterna överraskande liten inom den revolutionära vänstern. Det finns en viss mängd (till största delen) okritisk rapportering gjorda av enskilda personer, samt ett antal essäer med syftet att sätta upproret i ett bredare perspektiv. Den "officiella vänstern" förblir dock tyst, eller ännu värre, riktar överdriven och oengagerad kritik som endast jämför upproret med Kuba och Che Guevara och påstår "De förlorade och det kommer zapatisterna också att göra."

Från det tidiga 1994 började medlemmar ur Workers Solidarity Movement intressera sig för upproret. Under de gångna åren har några av våra medlemmar besökt zapatistkontrollerade byar i Chiapas och lärt sig om mexikansk historia och politik. Vi har publicerat en del av det vi kommit fram till. I Workers Solidarity nummer 55 offentliggjordes en artikel som beskrev de demokratiska församlingarna och andra framsteg rörande beslutsfattandet i zapatistbyn Diez de Abril.

Zapatisternas ursprung

Det är vida känt att EZLN bildades på initiativ av en liten grupp revolutionära marxister på 1980-talet. Detta är emellertid bara halva historien. Många sådana här grupper runtom i Mexiko använde sig av liknande strategier. Hur kom det sig att denna grupp i Chiapas lyckades? För att kunna göra detta, krävdes att man lämnade den marxist-leninistiska politiken. Det var dock främst radikaliseringen bland ursprungsbefolkningen i Chiapas som på 1970-talet skapade grogrunden för upproret.

De har mycket att kämpa emot. Staten kontrolleras av nio högst välbärgade familjer och de vanliga människorna, på höglandet i huvudsak, åtnjuter varken rättigheter eller säkerhet. Motstånd är oundvikligt.

Det fanns tre viktiga och inspirerade faktorer vid uppkomsten av upproret i Chiapas. Den första av dessa är frigörelseteologins inflytande. Den nya katolske biskopen Samuel Ruíz var av stor betydelse. Trots att han motsatte sig social radikalism förespråkade han en metod utvecklad i Brasilien som hävdade att kyrkan hade möjlighet att urskilja de sociala problemen. Ruíz uppmanade människor till att på ett icke-våldsligt sätt kräva rättvisa. Grundläggande frågor var tex dödsfall på arbetsplatsen.

Den andra faktorn är vad EZLN kallar "medborgarsamhällen". Med detta menar de en kombination av ej statskontrollerade organisationer (NGO-Non-Goverment Organisations), unioner, samhällsprojekt, politiska partier och individer. Många av dessa sammanslutningar bildades på det lokala planet. Som en följd av studentmassakern i Mexiko 1968, lämnade många aktivister staden för att organisera människorna i de fattiga områdena i Mexiko. Resultatet av detta blev en ökning av utbildningsprojekt och bondeorganisationer, vilka alla hade syftet att bemyndiga en del av det mexikanska samhället som tidigare varit ohörd.

Den tredje faktorn var den nyfunna medvetenheten och politiseringen av ursprungsbefolkningen. Den mexikanska staten organiserade en nationalkongress som skulle föra samman ursprungsbefolkning från hela Mexiko så att de skulle kunna förbättra sin hantverksproduktion. Oavsiktligt skapade detta även en plattform för de indianska folken där de kunde utbyta klagomål och starta en nationell samordning som skulle komma att engagera många.

Processen mötte en rejäl upptrappning då regeringen planerade att fira 500-årsjubiléet av "upptäckten" av Amerika. För ursprungsbefolkningen symboliserade naturligtvis dessa 500 år av, i bästa fall, slaveri och i värsta fall, folkmord. Deras svar blev att organisera nationella och senare även kontinentala möten, vilka stod i opposition till jubileumsfirandena mellan 1989 och 1992.

En misslyckad strategi

Det var i denna högst politiserade atmosfär som en liten skara revolutionärer, inspirerade av Ches Guevaras idéer, kom till Chiapas 1983. De hade nästan inga lokala kontakter, men hoppades att politiskt och militärt kunna leda en bonderevolution runt städerna. Detta var en väl känd metod i Latinamerika och de flesta på vänsterkanten som kritiserar zapatisterna baserar sin kritik på denna strategi. Den lilla gruppen misslyckades emellertid och blev tvungna att överge metoden, vilket gör att kritiken förlorat mycket av sin grund.

EZLNs huvudtalesman, Subcomandante Marcos, har beskrivit detta "inledande förslag från EZLN som ett helt odemokratiskt och auktoritärt förslag. Vår tanke var enkelspårig: Vad som är nödvändigt är en grupp starka män och kvinnor med ideologisk och fysisk styrka, med motståndskraft för att kunna fullgöra uppdraget." Deras [de tidiga zapatisternas, övers.anm.] föreställning om revolution var vanlig bland alla leninistiska partier.

De hävdade att revolutionen krävde ett starkt ledarskap för att styra massorna. De såg USSR-ledningen som socialistisk även om det var en bristande sådan. De påstod att nyckeln till framgång skulle vara att ett parti, å människornas vägnar övertog statsmakten. Med världsutvecklingen i åtanke kunde man emellertid ifrågasätta denna inställning.

Sovjetunionen kollapsar

Det sovjetiska samhället hade en roll som modell för det alternativa samhället bland "tredje världens" revolutionärer. I den "första världen" verkade den endast ersätta politisk frihet med en begränsad ekonomisk jämlikhet. I den "tredje världen" var inte politisk frihet en del av kapitalismen och Sovjetunionen verkade erbjuda ett sätt att åtnjuta nationell utveckling.

Under det sena 1980-talet led Sovjet av en djup ekonomisk och politisk kris. EZLN tvingades att ingå en lång period av ifrågasättande. Även om de kom till den rätta slutsaten att avfärda den sovjetiska modellen, bestämde de även att detta tog bort lämpligheten av att tala om socialism, revolution eller i den vanliga vänsterjargongen. De fortsätter att se Sovjetunionen som en representant för socialismen och kommer till slutsatsen att denna typ av system misslyckats.

Anarkisterna å andra sidan, beskrev den sovjetiska ekonomin som "statskapitalism" skapad av Lenin och bolsjevikerna. Kollapsen sågs därför som en tillbakagång för de leninistiska idéerna, snarare än ett steg bakåt för socialismen.

Fredsprocessen i Latinamerika

Mot slutet av 80- och i början av 90-talet ingick många gerillagrupper i olika typer av fredsprocesser. Endast en liten grupp vanliga människor kunde utnyttja detta, medan flera gerillaledare erhöll land eller gjorde politisk karriär. Faktumet att ledare drog personliga fördelar ur fredsprocesserna, medförde att en viss cynism utvecklades. Denna finns speglad i en zapatistslogan som lyder "Everything for everybody, nothing for ourselves".

Trots att EZLNs ursprungliga politik misslyckades, hade de fortfarande något att komma med vad gällde byarna. De sociala upproren mötte en ökad repression, speciellt från beväpnade grupper som tillhörde jordägarna, kända som tillhörande "vita gardet". EZLN hade möjligheten att erbjuda beväpnad försvar i vissa byar. Marcos beskriver detta som anledningen till varför en liten grupp unga indianer kom att delta i organisationen och de hade möjligheten att verka i vissa byar.

Alla byar var emellertid inte villiga att överlåta beslutandet till EZLN. Detta orsakade en period av oenighet, där det militärpolitiska ledarskapet besegrades och ersattes av en ledning där militären ansvarade för byarna. Detta uttrycktes i an annan populär zapatistslogan "To lead by obeying".

Marcos identifierade händelserna runt 500-årsjubiléet som tiden då EZLN, efter att ha varit en liten rörelse, blev en armé på hundratals och sedan tusentals människor. Byarna krävde att EZLN skulle intensifiera kampen mot staten. Armén fick ett år på sig att träna inför offensiva aktioner. På nyårsdagen 1994 kom så EZLN ner från bergen och intog de stora städerna i Chiapas.

Det mexikanska inflytandet

Från tiden då upproret började har zapatisterna hävdat att de inte ska uppfattas som ännu en latinamerikansk gerillagrupp eller som marxist-leninister, utan snarare som mexikanska revolutionärer. Detta är delvis ett svar på den mexikanska regeringens påstående om att EZLN vill splittra nationen och införa en politik som misslyckats i andra latinamerikanska länder.

Mexiko har en stark, revolutionär tradition. Börjar man gå djupare in i den, kommer många bitar av zapatisternas politik att falla på plats. Från och med den mexikanska revolutionen 1910 har det vart vanligt att revolutionärer gått ihop med ursprungsbefolkningen och bildat allianser. Många texter skrivna av mexikanska vänsteranhängare, främst anarkister, betonar ursprungskulturens kommunala och demokratiska aspekter som början till en modell för ett fritt samhälle.

Den mest framgångsrika av dessa allianser var Emiliano Zapatas bondearmé. Denna rörelse antog det anarkistiska slagordet "Land och frihet" och motsatte sig att överta statsmakten. Det mest kända tillfället var då man intog Mexiko City och Zapata vägrade att över huvud taget ge presidentposten en chans.

Zapatisternas organisation

Det vanligaste misstaget som gjorts då man speglat zapatisterna har varit att man behandlat rörelsen som ett politiskt parti, i stället för som en social rörelse. Tittar man på de byar som identifierar sig med zapatisterna, är deras struktur mer lik arbetarråd eller sovjeter, än politiska partier. Denna typ av organisation är vanlig bland revolutioner där arbetarklassen dominerar, eller åtminstone har en oberoende röst och representerar ett försök att på ett frihetligt sätt överta samhällsstyret.

Det främsta särdraget i alla zapatiststyrda byar är inte ett utarbetat politiskt program, utan snarare en allmänt vedertagen struktur av hur beslutsfattandet ska gå till. Det är över huvud taget inte klart att det ens existerar ett program för krav på värdighet, frihet och rättvisa. Vad som emellertid ligger till grund för beslutsfattandet är radikal demokrati, kombinerad med mer traditionella indianska församlingar.

Som vi beskrev i förra numret, har byarna församlingsmöte en eller flera gånger i veckan, då alla invånarna i byn kan diskutera och rösta. Inom bynarna finns ofta ett byråd besående av delegater som ansvarar för särskilda uppgifter och de träffas oftare. Det finns ibland också underförsamlingar som hör till en viss grupp (tex kvnnoförsamlingar).

Det finns 32 självständiga kommuner. Varje kommun består av ungefär 50 byar. En NGO-rapport över dessa är värd att citera:

"Byarna i ett område bestämmer själva huruvida de vill tillhöra en självständig kommun eller inte. Byn väljer sina representanter till det självständiga kommunalrådet, som är det högsta organet. Varje representant väljs för ett visst administrationsområde inom kommunen och de kan flyttas från sin position om de inte rättar sig efter de andra valda inom kommunalrådet. Enligt kommunen väljs råden om vart eller vartannat år.

Varje kommuns aktiviteter och ansvarsområden är beroende av medlemmarna och hur de arbetar tillsammans. De hanterar inte allmänna resurser och deras budget, om en sådan över huvud taget existerar, är mycket begränsad. De som har en post inom kommunalrådet får ingen ekonomisk ersättning för det, även om deras utgifter borde betalas av de byar som valt in dem. I vissa fall kan rådmedlemmar få hjälp i jordbruksarbetet, så att de kan engagera sig i det politiska arbetet helt och fullt, utan att behöva tänka på annat arbete.

De självständiga kommunerna löser lokala, sammanlänkade problem, de utvecklar relationerna mellan byarna och de försöker minska brottsligheten. Tron på rättvisa baseras på sedvanlig lagstiftning. Straffet utlyst av kommunalrådet gällande vanliga brott är tex skadereparation eller samhällstjänst istället för fängelsevistelse."

Ett rådssystem

Som man förstår stämmer denna struktur överens med många anarkisters önskan om forum med valda, återkallningsbara delegater som inte åtnjuter några privilegier pga sin position. Trots att det endast finns ett fåtal tillförlitliga källor angående de här processerna, pga problem med säkerhet och språkbarriärer, hävisar man ofta till dem i intervjuer med zapatister på alla nivåer, från Marcos till byinvånarna. De kan även kopplas samman med vad WSM- och andra irländska observatörer själva har sett och hört om Diez de Abril.

För hela rörelsen finns ett organ med delegater som heter CCRI (Clandestine Revolutionary Indigenous Committee), ett mer dolt forum med valda och återkallningsbara delegater. Anmärkningsvärt är att det är detta organ som kommenderar armén, inte Marcos eller någon annan enskild individ.

Vikten av att känna till dessa strukturer för att förstå hela rörelsen, har ofta blivit förbisedd, eftersom man istället har koncentrerat sig på att hitta EZLNs kommunikéer eller intervjuer med dem, i syfte att kunna definiera gruppen. Förvirringen föds då EZLN behandlas som ett renodlat politiskt parti med ett sammanhängande program. Förvirringen är emellertid förståelig, då vi gått igenom zapatisternas utveckling från en relativt liten grupp övertygade marxistiska revolutionärer, med en syn på revolutionen som innebar att militärpolitiska ledare gav order som bondebefolkningen skulle följa.

En stat med vad revolutionärer brukar kalla "dubbel makt" finns i Chiapas och har funnits sedan 1995 i och med deklarationen om de 32 självständiga kommunerna. Staten förestår det lokala styret, polisen och armén och försöker få kommunerna att underordna sig dessa. Zapatisterna har församlingarna, EZLN och kommunerna, vilka de försöker få människorna att respektera. Den zapatistiska organisationen som beskrivits här visar många likheter med råd eller sovjeter som skapats av arbetare (eller bönder) i de flesta av 1900-talets revolutioner. Båda maktformerna kan inte existera bredvid varandra i det långa loppet, vilket betyder att den ena måste besegra den andra. Det är av den anledningen som regeringen 1995 startade sitt krig mot zapatisterna.