Högklassig
performancefestival

De kortaste uppvisningarna var inte längre än tio-femton minuter och ofta kändes det som en tillfällighet när man i precis rätt stund kom in till ett uppträdande, som när Kel-flickorna skuttade ut på innergården och glatt ropade Nu börjar det!

Bakom dörren till vilken de tog sin tillflykt presenterade Kel-flickorna med journalfilmsröster, humor och ironi ett gymnastikprogram i sann trettiotalsanda. Lite senare visade gruppen CTB upp ett performance om en man som fick sina sönderstrimlade fotostatkopierade porträtt tillbakaklistrade på sitt ansikte. Fina flickors äventyr dansade sig igenom en föränderlig resa, som ibland nästan kändes på gränsen till pantomim. Troy gjorde en spoken word-föreställning där han utifrån religionssociologi berättade om de sektliknande drag som USA uppvisar.

Det bjöds också på kortfilm, ljudinstallationer, butohdans, performance, workshops, teater och mycket annat.

Festivalen var överhuvudtaget ett angeläget tilltag och ett sant komplement till de många politiska festivaler som huserat i Malmö den sista tiden. Det känns som om den gjorde gott för jämvikten. Men annars är det fint när de båda kan förenas, som under antikrigsdemonstrationen för drygt två veckor sedan när marschen ackompanjerades av ljudet av lågt flygande flygplan, exploderande bomber och stöveltramp som på det mest handgripliga sätt påminde om allvaret några tusen mil söderut. Och det är väl just den funktionen som konsten kan ha: att gestalta, levandegöra och visa exempel.

Även Erik Högström, ett av ansiktena bakom Lustra var nöjd med festivalen:

- Det var skönt att vi lyckades hålla rockbandskillarna borta lite grand och att vi hade så många grupper med bara tjejer. Det blev en bra balans. Och så var det roligt att mycket var så politiskt. Det är viktigt att blanda det hårda och det mjuka, det politiska och de kulturella yttringarna, för de behöver varandra, säger Erik Högström.