Det sprakar om Arvika

Jamobilen finns som vanligt på plats, och det är fest där när Max Peezay och Mapei drar igång, och alla verkar vilja vara med och leka.

Sen bryter det ut. Jag kommer att tänka på att årets line-up förmodligen är attraktiv. Med band som Slagsmålsklubben, Pluxus, Infected mushroom och 120 days är det inte konstigt att de numera elektrofierade svenskarna vandrar mot festen i den värmländska skogen. De kör sin grej och det fungerar uppenbarligen. Jag kryssade skrattande för mina favoritband i spellistan. Även jag har blivit elektrofierad...

Ett annat sätt att dansa är till Bloc Party som inte drog sig för att studsa igång publiken.

Men det roligaste med festivaler är ändå att upptäcka ny musik, och jag blev faktiskt förtrollad av det franska bandet Nouvelle Vague. Det var sådär äkta som det kan bli ibland, och då man glömmer bort att man är trött i benen, eller är hungrig, och tuden står still för den knappa timmen konserten äger rum.

Självklart dansades det både på vintergatans grusplan och i öltältet till Scissor sisters. De drog på med sin glam och glamor, men tyvärr tyckte jag att det blev lite väl mycket yta, och mindre innehåll.

Och det verkade det vara fler som tyckte som hellre tog en ölpaus i tältet. Jag träffar Hugo varje år på festivalen, och har såg trött med glad ut när han blickade ut över området just som solen börjar dala.

Fredagen verkar även den bjuda på soligt väder och jag kollar in områdena utanför festivalområdet. I gröngräset i rondellen eller vid macken dricks det, spelas det och knyts kontakter. Det slår mig att det är kanske de här fina gräsmattorna som gör Arvika speciellt. Det är en liten avstamp in mot gruset och leran och folkträngsel därinne.

Jens satt på parkeringen beredd att ta sig in till kvällens första konsert. - Så är man här igen då! Det här kan man ju inte vara utan!

Sen drog även fredagen igång. Jag mötte två svartklädda killar från Göteborg vid bilen som var eld och lågor över In Flames spelning. Uppenbarligen skulle de inte bli besvikna. In flames bjöd inte helt oväntat på en show och eldkonster för flera hundra tusen. Ska det vara så ska det.

Ett annat band som jag blev glatt överraskad av var I AM X. Det brittiska elektrobandet öste på och Sara skriker i örat på mig: -Det här måste jag ladda ner så fort jag kommer hem!

Tough alliance är ett band som jag ville se. Det kändes som om spelningen gick jättefort och gick över på ett kick.

Sara var försvunnen med någon kille och jag tog en sväng för att kolla om jag träffar någon jag känner. Det är en annan bra sak med Arvika, för sådana träffar man hela tiden. Och mycket riktigt träffade jag Calle: - Du måste komma och kolla imorgon, vi har spelning på Lyran imorgon med Midnight Monkeys! Jag lovade att försöka och vi sprang runt och fotade lite, och sen ramlade han vidare till någon efterfest. Det brukar ju finnas sånt lite varstans, en bra festival varar i tre dagar, utan uppehåll.

Och visst kunde jag väl ta mig till spelningen på Lyran, även om det var tidigt på lördagen. Men på något sätt är det kul att uppleva båda världarna, festivaldagen, och festivalnatten.

Det var Poetry Slam på Jamobilen. Där myste folk, och har det bara bra, till fina texter som fick en lite stolt över det svenska språket, trots allt.

Det regnade med Emil Jensen som är på Sverigeturné på cykel drog full publik och det slog mig att hans texter bara blir vassare och vassare.

"Om det skulle vara anarki så skulle ju folk bara gå omkring och mörda varandra" är en grej han kommenterar. För visst är det väl ändå inte så att det är det alla vill till naturen, springa runt och mörda? Eller hur?

Men sen var det dags att undkomma regnet genom att mysa lite under tak till Tingsek. Han har ju en röst man skulle kunna dö för, och ett lugn före stormen på festivalens sista dag som vi alla kanske behövde.

Och lugnt och vackert, är just vad det var. Till skillnad från Svenska akademien som bjöd på en vansinnesfärd in i den skånska reggaens land. Ingen kunde stå stilla.

Sen kom de som alla väntat på, Slagsmålsklubben. Det plaskade om fötterna och gruset från vintergatan stänkte upp på benen. Norrköpingsbandet var på strålande humör. Det var vi också.

Och regnet öste ner, men är man på festival så är man. Det är ingen som bangar för lite vatten, även om fotograferna muttrar och drar plastpåsar över sina kameror. Lite börjar det lätta när Magic Numbers börjar spela.

Det var glädje, och vi glömde bort att det var lite kallt. Till och med killarna med de största objektiven tinade upp när det engelska rockbandet med de två syskonparen tog ton.

Stockholmsbandet Pluxus spelade in sin första skiva 1999 och då var det enkel dataspelsliknande musik.

Trion har blivit äldre och bjöd på festivalen på lite mer avancerat elektro. På något sätt kunde jag tycka att det var synd. Men Pluxus levererade och med allvarsamma miner visade de var skåpet ska stå.

Och hipp som happ så var även den 16:e arvikafestivalen slut. Jag kan fortfarande inte sätta fingret på varför det är så, men det pratas om det än. Den där festen i den värmländska skogen.

Elin Herlitz