Landet där det aldrig
blir mörkt

Mycket riktigt. Torsdagen bjöd på strålande sol, och Euskefeurat stod redo på stora scenen med gamla dängor och nytt material. De var glada att ha hemmamatch och det var riktigt stökigt framför scenen.

Ronny Eriksson berättade om låten som handlade om moderaten, då han hörde till ovanligheterna. Han suckade: - Men nu förtiden är ju alla moderater.

- Lite för få låtar som man känner igen, suckade Matte. Man vill ju sjunga med! han och slog på sin skiva hemma i Pitholm.

Solen brände oss under fredagen också, och jag for in för att se Fläskkvartetten med gäster. Tyvärr på en ofördelaktig tid. Vid halv nio är det inte så många på plats på gatorna. Men vi som var där, njöt av musiken som inledde den stundande fredagkvällen.

Framåt elva invaderades festivalens hjärta; Kittelfjäll och Kärlekslandet på P-däck. För sista gången för det ska komma att rivas i höst. Men det beskymrade inte de norrländska nattdjuren då de förflyttade sig mellan tälten i den ljusa sommarnatten.

Jag valde bort Pain och gick istället till Mando Diao där tjejerna svimmade i kapp vid kravallstängslet. Klockan ett, den bästa speltiden på PDOL så Mando Diao hade all rätt att känna sig nöjda.

När jag vände mig om för att plåta natthimlen mellan husen slog det mig att bättre kan egenltligen inte en sommar närma sig sitt slut. Jag plöjde genom pappersmuggar, matkatrongen och dansande människor för att ta mig till mina vänner. Det var färdigplåtat för kvällen. Luften var ljum och folk log tillbaka mot mig. Om det var medvetet eller omedvetet spelade egentligen ingen roll.

Claes hade ringat in fyra band på sin spellista till lördagens ära, regnet strilade ner över festsmutsiga gator och jag jagade skjuts till Piholm för middag. Jag undrade hur många han egentligen skulle se, ambitionerna brukar ju ligga lite högre än vad det faktiskt blir. En kväll i Piteå går i ett rasande tempo och det är svårt att hinna med allt. Han svarade inte på min fråga.

Jag damp in på The sounds spelning och jag som har sett dem förr under julisolen i Arvika hade inga större förväntningar. Men stämningen vid PDOL:s enligt mig bästa scen Babylonscenen var på topp, och Maja Ivarsson rockade brallorna av de flesta. Regnet hade naturligtvis slutat då kvällen steg i kraft. " Det regnar ju aldrig på PDOL" var det ju, och de skånska killarna lekte på scenen och brände av en instrumental låt som jag inte trodde fanns.

Nu var det endast slutspurten kvar och under den sovande solen hörs ljuden från norrbottens egen festival och P-däckshjärtat pulserar av liv.

På stora scenen dundrade årets stora dragplåster igång. Millencollin har jag inte hört mycket av på länge, men i höst blir det ny skiva och de lyckades charma Piteås publik. Det blev skatepunk som det ska vara, och jag fick flashbacks från förr och jag myste mest.

Tidigt på söndagmorgonen tog jag en promenad hem tvärs genom en småblöt och riktigt skräpig stad, redan i färd med att tömmas på scener och stånd och städas. Ännu ett PDOL var slut men kvar finns livet i landet där om sommaren ingen sover.