Fi fan för
elitfeministernas
maktanalys

Hux flux har Sverige fått ett nytt parti. Feministiskt Initiativs stormöte fattade den nionde september beslutet att ställa upp i riksdagsvalet 2006 med förhoppning att inte bara lyckas driva igenom sina egna politiska krav, såsom den omdiskuterade samlevnadsbalken, utan även, genom sin blotta existens, påverka de andra partierna till att stärka sin politik när det gäller kvinnors rättigheter.

Fi har höga ambitioner. Vi ska lyfta varandra och alla kvinnor inte bara i Sverige utan i hela världen., sa Gudrun Schyman numera en av organisationens tre talespersoner när hon rusig och hoppfull i vimlet på stormötet uttryckte en politisk ambition som, sett i ljuset av den feministiska kampens tidigare status och utrymme i samhället och politiken, framstår som aningen nyanslös och naiv. Men tanken och viljan är god. Frågan är vilka kvinnor det är som Fi egentligen företräder. Ambitionen är att tala till och företräda alla kvinnor, oavsett klassbakgrund, etnicitet, sexualitet, utbildning och politisk tillhörighet, men är det möjligt? Och vill alla kvinnor verkligen bli företrädda?

Kontraproduktivt med parti

Är det illojalt och otacksamt att som kvinna och feminist känns sig skeptisk till om denna samling utbildade medelklasskvinnor (åtminstone majoriteten av dem) verkligen kan driva den feministiska kampen på ett sätt som innebär ett hot mot den patriarkala samhällsordningen? Trots att Feministiskt Initiativ i sin plattform har en feministisk analys som framstår som genomtänkt och inte är särskilt svårt att skriva under på kvarstår frågan om hur den feministiska kampen bäst ska organiseras.

Är det verkligen genom att bilda parti, rätta in sig i leden och låta sig sugas upp av den stora byråkratiska maskin som i sin grundstruktur bygger på just de patriarkala värden som Fi säger sig vilja störta? Det framstår som ganska kontraproduktivt.

Feminismen som ideologi grundar sig på en maktanalys av samhället. Även Fi konstaterar att kvinnors liv, val och möjligheter begränsas av den patriarkala maktordningen. Det patriarkala samhället tillåter män att definiera, diskriminera och underordna kvinnor, menar organisationen och poängterar samtidigt att maktordningen mellan kvinnor och män kan se ut på olika sätt och ta sig många uttryck. Dock drabbar den alltid i första hand kvinnor, så väl som grupp och som enskilda individer.

Varför reproducera maktutövande?

Det borde gå att dra denna maktanalys ett steg längre och fråga sig om det inte är något motsägelsefullt med en feministisk strävan att störta könsmaktsordningen och samtidigt utan att tveka ansluta sig till det parlamentariska system som i sin grundstruktur godkänner, uppmuntrar och reproducerar maktutövande.

Går det att slåss mot patriarkatet utan att slåss mot alla former av maktutövande, alla sorts hierarkier och alla sorts regeringar, oavsett om de driver feministiska frågor eller inte?

Anita Goldman skriver i förordet till Emma Goldmans Den dansande agitatorn att kvinnorörelsen, för att bli en verkligt revolutionär rörelse som inte reformerar in kvinnorna i manssamhällets auktoritära system, måste medvetandegöra sin spontana anarkism och applicera den på samhällets alla frågor. En feministisk maktanalys borde landa i denna insikt. Ett samhälle där makten ligger i händerna på kvinnor är inte synonymt med ett samhälle där ingen undertrycks. Hur vi organiserar vår kamp och vilka metoder vi använder kommer att avgöra hur det nya samhälle vi strävar efter kommer att se ut och fungera.

Carol Ehrlich är inne på samma sak när hon i nittiotalsklassikern Anarkafeminism talar sig varm för alternativa organiseringsformer som inte tar efter de välkända kapitalistiska och hierarkiska modellerna. Denna organisering måste bygga på att kvinnor arbetar tillsammans efter en modell av inbördes hjälp och att de inte upprepar det manliga dominans- och underkastelsemönstret.

Eftersom Feministiskt Initiativ saknar den breda maktanalys som krävs för att göra dem trovärdiga som radikal kraft och trovärdig kritiker av manssamhället tappar de helt säkert radikalfeministiska sympatier efter sitt beslut att bilda parti.

Feministisk organisering borde, för att verkligen utgöra ett hot mot den patriarkala ordningen, organiseras enligt anarkistiska principer. Visserligen är Fi noga med att poängtera att de inte är något vänsterprojekt och chansen att de skulle kunna rannsaka sin egen politiska trovärdighet och omfamna frihetliga ideal är väl knappast överhängande.

Diskofeminism?

Faktum att det på stormötet lades upp ett förslag om att avstå från styrelse och representanter och i stället satsa på en platt inre organisation, men det röstades givetvis ner till förmån för en traditionell styrelse, visserligen med tre talespersoner i stället för partiledare. Men är skillnaden egentligen annat än estetisk? Organisationen har ju fortfarande representation i stället för ett brett och verkligt demokratiskt deltagande som politisk princip.

När Gudrun Schyman efter partibildandet frågar sig varför Fi bara ska sitta som panelhönor och vänta på att bli uppbjudna frågar hon sig inte vilket slags tillställning det är de bjuder in sig till. I mogendans är det ju trots allt tradition att mannen styr. Men Feministiskt Initiativ har kanske någon modernare dansform i åtanke. Diskofeminism?