Den oberörbara

Den tyska filmen Den oberörbara är manusförfattaren och regissören Oskar Roehlers porträtt av den kontroversiella författaren Gisela Elsner, som var hans mor. Elsner var dotter till en industrimagnat i Nürnberg. Hon fick sitt genombrott som författare 1964 med romanen Jättedvärgarna och hennes samhällssatiriska böcker var uppskattade av både kritiker och läsare. Om man utgår från filmen hade hennes politiska föreställning - den elitgruppstänkande leninismen - ett stort egenvärde för henne. Det står och faller med hennes karriär.

Filmen inleds med en fokusering av Flanders i en vardaglig hemmiljö, som nu dallrar av ett psykiskt sammanbrott. Hotet kommer utifrån i form av en ovillkorligt krossad politisk dröm, och inifrån av att tappa fotfästet i den föreställning som burit upp Hanna Flanders. De yttre händelserna är en ram, men berättelsen är koncentrerad på Flanders psykiska fall, som löses upp i självmordet.

När Flanders (spelad av Hannelore Elsner) lagt tablettburken åt sidan och vaknat upp ur sin ordinarie sömntablettssömn bestämmer hon sig för att möta hotet. Hon flyttar från München till Berlin, händelsernas centrum. Det är bara tv-bilderna som tidsbestämmer 1989. Tv-bilderna blir en förställd verklighet, medan Flanders verklighet är fastlagd i tiden före 1989. Resan till Berlin blir en resa bakåt i tiden.

Hon tar på sig en av sina peruker - utan dem låter hon ingen möta henne - och går till Dior-butiken, där hon är stamkund. Hon köper sig en svartvit uppseendeväckande kappa och är återigen den eleganta, distanserade och upphöjda Författaren.

Förnedringen hon möter i det nya öppna Berlin genom direkta angrepp eller att inte vara igenkänd blir för mycket för Flanders. Hon försöker hålla masken med hjälp av sprit och tabletter, men rädslan kryper snart utanpå. I de stunderna, som blir allt fler, kommer den borgerliga flickan fram i den åldrade Flanders. Hon faller in i en flickig kvinnoroll och står blottad, vilsen och sårbar, med peruken som enda skydd.

Sen tar hon sig samman, och börjar återresan till München. Barskrapad står hon i sin våning tömd på möbler. Hon nedlåter sig till att försöka få kappan återköpt hos Dior. Sen faller hon, mitt i trafiken, i det offentliga rummet. På sjukhuset skriker hon och sparkar som ett barn när hon får veta att hon är sjuk. Men så samlar hon sin sista styrka och med noga övervägande tar hon sitt liv.

Filmen är i svartvitt, Gisela Elsners favoritfärger. Tankarna går förstås till Rainer Fassbinders filmer. Inte bara när det gäller miljö och form, utan också i manus och i sättet att dramatisera det så att de psykologiska och sociala beteendena lyfts fram.

Roehlers arbetsgrepp, som parallella cirklar i tid och rum, kontraster och symboler ligger som en fin väv för att sätta Flanders i centrum. Den begåvade och erfarna Hannelore Elsner gör en lysande tolkning av rollen som Hanna Flanders. Med stor skicklighet behärskar hon spelet mellan den professionella Flanders yttre oberörbarhet och den i varje nerv djupt berörda personen Flanders.