Selma & Sofie - en
inspirerande
kärlekshistoria

Enklast beskrivet är filmen en språngbräda till en lesbiskerotisk genre i svensk film. Det är en lysande nog. Inledningen är snygg. Till successiv musik landar vi i förorten. Där möter vi en tjej som blivit förälskad i en tjej som är simlärare. Hon börjar därför gå på simlektioner, medan pojkvännen träffar grabbgänget. Simlektionerna förvandlas till en visualisering av den förälskade tjejens tankar och stigande åtrå. Fantasierna som ständigt snurrar i huvudet är ett bra grepp, men är en lite för stor uppgift att ge amatörskådespelare. De klarar sexscenen desto bättre och det är modigt av dem.

Den 18 minuter långa filmen har två delar, vilket drar ner sammansattheten, intensiteten och erotismen. Det dras ut lite för länge på fantasierna och mötet. Konstellationen "vi två ensamma i simhallen" är en sluten situation, som distanserar publiken. Samtidigt höjer den vardagsrealismen.

Den linjära dokumentära stilen kombineras med visuella tankar och fantasier. Följer man realismen från upptäckten av varandra, då man undrar var flörten tog vägen, läser man sexscenen som deras förstagångsex. Vid det tillfället drar man inte på sig en strap-on, som kräver sin hantering. Den får då en överraskningseffekt, vilket bryter uppbyggnaden av upphetsning hos publiken. För att sen byggas upp igen med rörelse i kamera.

Underton av budskap hör inte ihop med erotism, som inte är en lätt genre. En av förutsättningarna i den är att få igång publikens sexfantasier och kåthet. Hur det görs och vilken publik den talar till kan ge filmen ett sexualpolitiskt perspektiv. I Selma & Sofie finns det en tendens att fantasier presenteras för publiken och att det görs i ett sexualpolitiskt syfte. Men filmen är förstås i första hand en kärlekshistoria med en sexscen. Den har en stor kraft i sitt initiativ och som inspiratör.