Svart humor och
skyttegravar

Filmen utspelar sig i Bosnien-Hercegovina, medan granaterna ännu faller. En bosniakisk vaktavlösning har förirrat sig i natten. De lägger sig att invänta dagen, bakom vad de tror är de bosniakiska ställningarna. Till all olycka visar morgonsolens obarmhärtiga ljus, att de istället befinner sig framför de serbiska positionerna.

De upptäcks omedelbart av fienden, vars eld endast en verkar undkomma genom att ta sig ned i en löpgrav. Serberna som antog att alla bosniakerna omkom genom deras eldgivning sänder en avdelning att minera löpgraven. De hinner minera, vad de antar är, ett lik med en hoppmina. En mina som, när tyngden av liket avlägsnas, hoppar en meter upp i luften; och samtidigt som den detonerar spyr ut tusentals stålkulor.

Dock överraskas och nedkämpas serberna i löpgraven av den överlevande bosniaken. En av serberna överlever. Mitt i ingenmansland finns nu en serb och en bosniak, som grälar om vem som startade kriget. De försöker påkalla uppmärksamhet från respektive sida. Mitt i allt detta vaknar liket.

Smurfarna dyker upp

Unprofor tillkallas, av både serberna och bosniakerna. Också pressen - som lyssnat på Unprofors radiofrekvens - är snart på plats. Det, under kriget, alltför vanliga scenariot av cynismer, svikna goda intentioner och maktpolitik utspelas i dilemmat som uppstår när de tre i löpgraven ska undsättas.

Danis Tanovic är krigsveteran. Han såg själv löpgravarna. Sannolikt är det anledningen till att filmen når autencitet utöver det vanliga. Han visar prov på svart distanserad humor, som lyfter filmen högt över den socialpornografiska nivå, filmer av detta slag lätt drabbas av. Filmens kritik av FN (Unprofor), i filmen kallade smurfarna, är stringent och skarpt formulerad. Något som är ovanligt i genren. Att massmedia får på huvudet, är mindre uppseendeväckande.

Odysseus blick och Innan regnet faller

Det filmiska mästerverket om balkaneländet är förstås den berömda grekiska regissören Theo Angelopolos film Odysseus blick (To Vlemma tou Odyssea, 1995). En film med episka kvalitéer och elliptisk form, en mollstämd krönika över balkanländernas historia under förra århundradet.

No mans land skulle kunna vara en kort passage i Odysseus (Harvey Keitels) irrfärder, men med sardonisk humor. Filmen kan också ses som en kommentar till den engelsk-makedonska, Innan regnet faller (Pred dozhdot, 1994) av Milcho Manchevski. Innan regnet faller är ju också elliptisk till formen, men Ingenmansland skulle inte kunna passas in i den på samma vis.

Ingenmansland är inte en stor episk film som Odysseus blick. Det är i stället en liten film med svart humor och stark beska. Nog så viktig i sin anspråkslöshet. Den är fri från de svulstiga åthävor och de hjältar som utmärker amerikansk film. Den är berättad med ärlighet och starkt patos.