Bäst i Sverige - en ny
Tsatsiki

Bäst i Sverige
Regi: Ulf Malmros
I rollerna: Ariel Petsonk, Zamand Hägg, Michael Nyqvist, Anna Pettersson, Ralph Carlsson
Sverige, 2002

Ytterligare komplikationer uppstår då Marcello börjar pola med palestinska flyktingtjejen Fatima. Rasismen visar upp sitt fula tryne från olika håll. Dels hånas Marcello av sina plågoandar för att han umgås med en sådan där från annat land som lever gott på socialbidrag, dels möter han motstånd från Fatimas bägge bröder som inte gillar att hon bjuder hem en svenne. Marcellos pappa är visserligen italienare men kom till Sverige som nyfödd och kan inte ens beställa en capricciosa så det låter rätt!

Som så ofta i filmer av denna sort tvingas Marcello dagdrömma för att överhuvudtaget kunna stå ut med tillvaron. I sina fantasier förvandlas han till en våghalsig pilot och till slut flummar hela filmen iväg och som åskådare vet man inte längre vad som är dröm eller verklighet, ett grepp som inte alltid funkar -- här känns det dock okej.

Manuset är skrivet av den snudd på folkkäre Peter Birro. Fortfarande tycker jag att Birro gjorde sig bäst som obskyr undergroundpoet härjandes på småklubbar i Göteborg. Hans tv-serier ger jag inte mycket för.

Detta är hans andra långfilmsmanus och det hittills bästa jag sett av Birro i dramatiserad form. Kanske är det främst bildbegåvade regissören Ulf Malmros förtjänst? En tämligen enkel story berättas i ett rappt tempo och det hinner aldrig bli tid för gäspningar. Vi slipper också den påsmetade sentimentalitet som nästintill sänkte Malmros förra film Den bästa sommaren (här har vi förmodligen Birro att tacka).

Visst misstänker man att Malmros och Birro är ute i spekulativa syften. Inte så lite påminner Marcello om omåttligt populära charmtrollet Tsatsiki (som ju gjorde kassasuccé och förstås omgående fick en uppföljare). Men jag gillar Marcello bättre. Mer "sketonge" över honom.

Möjligen är jag också lite konstig för jag trivs faktiskt med att se sterila höghusområden på vita duken. Eller beror det på att dessa kvarter och dess människor fortfarande alltför sällan skildras i svensk dramatik? Att sedan aktörerna är bra och att vissa scener doftar "osvenskt" och påminner om italienaren Giuseppe Tornatores filmer gör inte saken sämre, inte minst biktscenerna får mig att associera till dennes Cinema Paradiso.

Skådespelarna är ett starkt bidragande plus och då menar jag inte enbart det lilla fyndet Ariel Petsonk (Marcello) och rutinerade Michael Nyqvist. Här vimlar nämligen av festliga bifigurer, som Fatimas mindre begåvade storebröder som mitt i all sin förortskaxighet trivs bäst framför tv:s Bolibompa. Nog är det denna rörande och roliga scen som jag helst vill gömma i mitt minne.