Fredag 08 november 2002
Vi känner igen det från rapporterna vid nedläggningar, omläggningar och uppköp av företag. Många har själv upplevt det. Men det räcker inte med ett igenkännande för att elda upp oss. Visst grabbgängets jargong och uppkäftighet sitter säkert som alltid i Ken Loachs filmer. Den mentala omvändningen till avundsjuka och brist på solidaritet på grund av att se allt som konkurrens är nog så riktig i verkligheten, men blir något tillyxad i filmen.
Loach har en kärlek till arbetarklassen, men hans ständiga romantisering av arbetaren är mer än lovligt passé. För Loach är arbetaren en man och inte ett fruntimmer. Men inte vilken man som helst - en muskulös man som grovarbetar. I Järnvägare får männens värld var ifred. Grabbarnas kvinnor är bifigurer och en ytterligare börda för den rutinmässige och strävsamme manliga arbetaren - försörjaren. En sådan bild kan man förstås hitta i verkligheten, men vi kan även hitta mängder av andra bilder av arbetare.
Posten i Storbritannien har också privatiseras och postarbetarna har strejkat och protesterat. Men det är förutsägbart att Loach inte valt postarbetare för att kritisera privatiseringens verkningar. Bland postarbetare jobbar både män och kvinnor och postarbetare är med Loachs syn inga riktiga arbetare.
Loach är en ojämn filmmakare och Järnvägare tillhör inte hans höjdpunkter. Den är sevärd eftersom ämnet verkligen är aktuellt och sällan syns i kulturvärlden. Men jag sitter och funderar över hur den nya vågen av franska samhällskritiska filmare skulle ha behandlat ämnet betydligt mer nyanserat.