Medelklassen krisar i
Hoberts senaste

Alla älskar Alice
Regi: Richard Hobert
I rollerna: Mikael Persbrandt, Lena Endre, Marie Richardson, Natalie Björk, Marie Göranzon, Stasse Soulis
Sverige, 2002

Speciellt Mikael Persbrandts tolvåriga dotter Alice (mycket fint spelad av unga löftet Natalie Björk) råkar illa ut. Hon och lillbrorsan hystas mellan dessa hysteriska vuxna så att jag själv efter cirka två timmars råskällande är beredd att resa mig upp i salongen och bara skrika ut i ren desperation. För det vrålas mycket i den här filmen. Och högst av alla dundrar förstås pappa Persbrandt.

Och det snyftas och snoras. Och kramas och tröstas. Till och med en avstickare till Nordnorge hinns med. Det ekar fint mellan bergstopparna då Persbrandts hysterika till fru (spelad av Marie Richardson) tycks utöva någon form av primalterapi bland fjällen. För trots att det faktiskt är pappa Persbrandt som bär störst skuld i att familjen splittrats är det den bedragna hustrun som skildras mest osympatiskt. Man förväntas tycka synd om Persbrandt som inte får ha sin nya flamma i fred från ex-fruns attacker. Och visst är hans nya kvinna skitbussig och vill alla så himla väl! Från att bara ha varit pappas älskarinna glider hon snabbt in i mammarollen och lovar Alice att grädda ''världens bästa jävla pannkakor!''.

Pappa Persbrandt myser över frukosten och ser sådär självgod ut som bara han kan göra. Efter alla sina fascistoida snutroller är det tyvärr svårt att ta Persbrandt på allvar, hur skicklig skådespelare han än är. Här föreställer han journalist men det tror vi inte på. I grälscenen med svärföräldrarna sitter jag och nästan duckar och bara väntar på att Persbrandt ska dra sitt tjänstevapen. Eller åtminstone skalla ner sin norske svärfar (inte oväntat spelad av Sverre Anker Ousdal - ''meste norrmannen'' i svensk film!). Men det är ändå skådespelarensemblen som räddar filmen undan pekoral-stämpel. Och som jag inledningsvis påpekade är dramats centralfigur Alice finast gestaltad, även om manusförfattare (tillika regissör) Richard Hobert levererat en del väl lillgamla repliker åt tösen.

Jag tillhör de som såg hela Hoberts filmsvit ''de sju dödssynderna'', en ojämn serie filmer där Alla älskar Alice påminner om de sämre bidragen. Men en Hobert-film är aldrig riktigt dålig eller ointressant - han har alltför yrkeskunnigt folk omkring sig, både bakom och framför kameran. I sina bästa stunder är Hobert en mästare på att fånga vardagsnära situationer. Men han har också en olycklig tendens att kantra över åt det melodramatiska. Inte minst scenerna mot slutet i Alla älskar Alice visar prov på det men här finns även de där små ögonblicken som gör att jag trots allt rekommenderar filmen. Av samhällsengagemanget (som var rätt påtagligt i ''fjärde dödssynden'' Spring för livet) ser man inte ett spår. Så kom igen, Hobert!