Besök i Lenins Ikealand

Good Bye, Lenin
Regi Wolfgang Becker
I rollerna: Daniel Brühl, Katrin Saß, Maria Simon, Chulpan Khamatova, Florian Lukas
Tyskland/2003/121 min

Återföreningen, Die Wendung, som tyskarnas kallar den, vänds ut och in. Vid åsynen av protesterna i Östberlin 1989 mot DDR-regimen faller Alexs mamma ned på marken. Hjärtattack och sedan koma. Hon vaknar upp i ett land som bytt namn, valuta ideologi och senare skulle bli världsmästare i fotboll. Tidigare har mamman ersatt kärleken till en västligt förlupen man mot ett socialistiskt hjärteförhållande till staten DDR. För att hon inte ska chockdö, bestämmer sig Alex för att hålla DDR vid liv i en fiktion. Den snurrar runt hennes sjukbädd med videomanipulerade nyheter och matvaror som placeras i arbetarstatens kasserade förpackningar.

Här händer något som är intressant och typiskt för vår samtid. Förtryckarstaten DDR:s symboler, röda stjärnor, socialistiska slagord, banderoller och Trabantbilarna förvandlas till fritt flytande, lättsamma symboler. De nu verkande som McDonalds eller Ericsson måste jag i stället skydda mig emot och undergräva genom kritik eller skämtsamhet. Med de döda öststatsymbolerna, likt varumärken från förr, kan jag lägga till vilka kladdiga betydelser som helst. Det är en framonanerad kulturporrupplevlse. Så trots min motvilja till Lenin och hans livsverk känner jag hur en stark nostalgi svept in de gamla symbolerna och gjort dem varma och aptitliga. Hur hade jag reagerat om det gällt francosymboler? Resonemanget stannar här, för det ska vara kort och koncist. Vi journalister tror gott om våra läsare, förutom när det gäller reklam. Då djävlar är läsarna tröga som januarisnor och lika formbara. Kritklöst fångade.

Jag känner ett tilltagande ölsug och filmen den fortsätter: Alexs DDR-fiktion tar över mammans värld och ändrar slutligen på historiens händelseförlopp. Det är västtyskar som flyr till öst. Trycket blir för hårt så östtyskarna går med på att öppna sina gränser. Tyskland blir ett igen. Det är roligt, otroligt välspelat och jag skrattar flera gånger. Efter ett tag med tillräckligt exponerade DDR-miljöer slår det mig att vi trots allt delvis erövrats av öst. Sverige och Västeuropa har sakta blivit ett Ikea-DDR där enhetsstatens varuurval fått sin motsvarighet i billighetsvaror som Ikea, Euroshopper och Blåvitt. Allt i valfrihetens namn.

Det känns sorgligt. Liberalt törstig tar jag en öl efter filmen och minns en mycket vacker kärleksscen. Alex och en flicka dinglar med benen över kanten några våningar upp i en söndrad fabrikslokal. Berlin är nyfritt. Ögonen glittrar, de pratar försiktigt. Musiken smyger sig på. Dialogen dras ned, men munnarna fortsätter röra på sig, insvepta av musik. Kameran glider bort. Resten är upp till åskådaren. Min halvbånge försvinner på en romantisk våg. Det är snyggt, det är subtilt. Munnen smakar fortfarande av huvudverkstabletterna. Mer öl. Tysk kanske? Bara en, innan jag åker över sundet och köper billig sprit. Det är vad kulturanden orkar med. Framtiden är en stillsam resa mot ett berusningens Ikealand.

Fotnot: Filmen visas på biografen Spegeln i Malmö och biografen Kino i Lund. Den har även premiär 2004-01-16 på Röda Kvarn i Helsingborg.