Godards gripande galla

Att se en film av Jean-Luc Godard är som att lyssna på "Asked her for water, she gave me gasoline". När man lämnar salen eller stänger av videon infinner sig en vemodisk förvirrad nyfikenhet, i kombination med samma typ av huvudvärk som framkallas när man ger sig på att memorera en hel sida av James Joyce.

Vid 71 års ålder presenterar Godard Leve kärleken (Éloge de l´amour, 2001), en fantastisk filmessä full av citat, referenser, suggestioner och drömbilder. Allt uppburen av en allvarsamhet i frågeställningen. Frågan som ska besvaras: Är filmen bara en dröm, trots allt? Ingenting mer än bara "historier"?

Filmen som konstform ska inte erbjuda oss ett smärtstillande, en flykt från en verklighet till en annan, uppdiktad plastversion av verkligheten, dess glädje och sorg, som saluförs tillbaka till oss. Filmens estetiska form är till sin natur en i stunden skapande och självgenererande upplevelse, eller bör vara. Spielbergska och Hollywoodska köket serverar dock något annat, där får vi global dröm-bort-din-rädsla-och-glädje actionsåpa. Men det finns ett utmärkt franskt kök företrädd av Godard, Franois Truffaut och Claude Chabrol som serverat ett svartmustigt alternativ i över ett halvt sekel. Filmen är en konstform och en historia, enligt Godard.

Från Godards genombrott med filmen Till sista andetaget (À Bout de souffle, 1959) som vände upp och ner på det dramaturgiska berättandet i filmen, fram till Leve Kärleken har han varit en revolutionerande estetik personifierad. Leve kärleken är en essäsamling om den intellektuellt nyfikne och svårmodiga Edgar (Bruno Putzulu) som söker bli mogen och få en egen historia. Flera berättelser om Edgars kärlek till Elle (Cecile Camp) avlöser varandra parallellt med två andra kärlekshistorier, som sammanlagt behandlar kärlekens fyra årstider, mötet, fysiska passionen, separationen och återföreningen.

Berättelser ur vår egen samtid spelas upp i bakgrunden, som när Mark Hunter berättar i voice over om Natos bombningar av Serbien. Kärleksmötet innehåller konflikten mellan två sökande individer, i flera epos. Två tredjedelar av filmen är svartvitt 60-talsklippt film noír produkt, som sedan övergår i mästerligt överexponerad färgfilm, med ett drömskt klipp. Sökandet och huvudtemat är minnets och historias betydelse för en framåtstörtande samtid. Filmen kulminerar när en Hollywoodproducent kommer till södra Frankrike för att köpa rättigheterna till ett gammalt pars historia från deras tid i motståndsrörelsen. Dottern i familjen sablar brutalt ned amerikanarna med hur de flänger runt jorden för att köpa andra kulturers historia, i brist på en egen.

Att berätta en historia, avgränsad i tid och rum, uppspelat av nödvändiga aktörer som spelar nödvändiga roller är det som Godard och andra i Nya vågenrörelsen vände sig mot, och ställde det mot en poetisk tolkning av filmmakeriet. Åskådaren skulle själv vara en del av skådespelet, skådespelet en del av åskådaren, jämför med Bertold Brecht inom teater, Pablo Picasso inom bildkonst eller Joyce inom litteraturen. Godard frambringar detta självskapande element genom att använda sig av en essäistisk berättande, som liknar en dikt snarare än en novell, som annars är bruklig.

Under 68-åren bekände sig Godard till en marxistisk agenda och gjorde en hel rad enastående propagandafilmer, däribland Week-end. Hans kritik av den amerikanska kulturimperialismen har inte avtagit med åren. När New York Film Critics Circle tilldelade Godard "Life Achievement Award", dök han inte upp på utdelningen. Istället faxade han ett argsint brev som smädade Steven Spielberg, Bill Gates, Ted Turner och Stanley Kubrick. Godards filmer har förmågan att vända magen ut och in även på dem som är trogna konsumenter av Michael Moore och Noam Chomsky, och suggererar fram en febrig tveksamhet som är början på all sann vetskap om världen.