En av filmhistoriens mest
värdelösa filmer

Lucas Moodysson
Ett hål i mitt hjärta
I rollerna:Torsten Flinck, Sanna Bråding, Björn Almroth, med flera.

Filmen handlar om Richard som bor i en liten lägenhet tillsammans med sonen Eric. I lägenheten spelar Richard in porrfilm, och Ett hål i mitt hjärta visar hur Richard, tillsammans med vännen Geko, systematiskt utnyttjar den unga kvinnan Tess medan Eric sitter och lyssnar på musik i rummet bredvid. Under filmens gång grävs det i de fyra personernas relation till varandra och hur deras desperata jakt av trygghet och verklig kärlek knyter dem till varandra.

Moodyssons första film, Fucking Åmål, hyllade den okonventionella kärleken och gav publiken positiv livslust och handlingskraft. Den vågade utmana och visa att det finns många innebörder av "kärlek". Ett hål i mitt hjärta är motsatsen. Här är kärleken dödförklarad och det enda uppseendeväckande i filmen spelar på ifrågasättande och övertramp av gränser som redan flitigt tänjs genom "mainstreamkanaler", i form av grova exponeringar av sex.

Ett hål i mitt hjärta är en hundra minuter lång våldtäkt.

Filmtekniskt finns det inget att klaga på. Med enkel rekvisita, få skådespelare och en kraftigt begränsad miljö att laborera med lyckas Moodysson ändå skapa en gripande film. Mycket tack vare den icke-linjära berättelseformen, som tvingar åskådaren att vara ständigt alert och närvarande trots filmens äcklande innehåll.

Men det håller inte. Filmen är ändå en stark kandidat till utmärkelsen en av filmhistoriens mest värdelösa filmer.

I Lilja 4-ever, också regisserad av Moodysson, förmedlades kvinnors utsatthet och mäns skoningslösa utnyttjande av dessa kvinnor med en underton av att det krävs handling mot dessa missförhållanden. I Ett hål i mitt hjärta ges bara en enda uppgiven tomhet av att alla, kvinnor som män, är "offer" för samhällskylan och att våldet har individuella utgångspunkter.

Om du vill se en ocensurerad sanning om hur porrbranschen ser ut, föreslår jag att du vänder uppmärksamheten åt en betydligt mer djupgående dokumentär: Alexa Wolfs otäcka, men relevanta, Shocking Truth.

Om du vill få en förklaring kring våldets normaliseringsprocesser och hur kvinnor tvingas in i en så stark situation av utsatthet och beroende att de efter ett tag inte längre kan bryta upp, föreslår jag att du läser Carin Holmbergs rapport: Varför går hon?

För om detta finns inte mycket att hämta i Moodyssons kvinnoförnedrande film.

Moodysson försöker visa hur hemskt mäns våld mot kvinnor är, i synnerhet i porrindustrin. Men hans metod är snarast att likna vid kommersiella kvällstidningar eller tv-program som lockar med paroller i klassen "Se hur hemsk porren är vi publicerar massor av bilder". Med filmens ständiga exponering av en utmärglad kvinnokropp lär Moodyssons film knappast stärka den kvinnliga publiken.

Hans mantra om fasorna kring våldet gör paradoxalt nog att han går helt i våldets spår. Genom att underbygga kvinnors rädsla för våldet, förmedlas budskapet "håll er jävligt lågt och nöjda med er underkuvade position, annars kommer våldtäktsmannen och tar er". Resultatet blir att kvinnors handlingsutrymme minskar. Det spelar då ingen roll om Moodysson så är Jesus själv, om kvinnor hålls nere får han ofrånkomligen större utrymme för att uppnå sina livsmål än vad han annars hade fått. Och det gäller alla män. Även om vi personligen fördömer mäns våld mot kvinnor, även om vi fördömer porrindustrin, även om vi fördömer Moodyssons film, så drar vi fördelarna av deras existens.

Förklaringsmodellerna till männens övergrepp, som de presenteras i filmen, är inte mycket att jubla över. Richards kvinnohat förklaras som ett led i att han själv blivit sexuellt utnyttjad som barn. Geko lider av en dödlig sjukdom, och presenteras även han som utsatt för "omständigheter". Eric, som inte deltar i porrfilmerna, presenteras som en olycklig grabb placerad i fel miljö. Men han är knappast fri från ansvar. Eric vet mycket väl vilka övergrepp som pågår i rummet bredvid, men väljer att blunda för det.

Och det är såklart Moodysson, som manusskribent, som bestämt dessa "omständigheter". Det är han som föredragit att ge karaktärerna passivitet istället för ansvarsfullt agerande.

Så om valet står mellan att se Ett hål i mitt hjärta, eller titta in i en grå tegelmur, så välj det senare. För en tegelmur må vara tråkig och locka fram något av rastlöshet, men det är ändå bättre än att slösa både tid och pengar, eller enbart tid om du tar dig in till biografen gratis, på att passivt delta i upprepade kränkningar av kvinnokroppen, intellektet och vår handlingskraft.