Urban samtid i ny
afrikansk film

Nyhetsrapportering om terrorism handlar ofta om terroristattentat mot människor i vardagen som utförs av grupper eller stater från ett land som det egna landet är i konflikt eller krig med. Den algeriska filmen Rachida, som visades på CinemAfrica filmfestival, ger en personlig bild av att leva i ett samhälle med terrorism.

- Världen blundade för terrorismen i Algeriet. Med 11 septemberattentatet har den blivit uppmärksammad. Men vi algerier kände till Usama bin Laden långt tidigare, säger regissören Yamina Bachir Chouikh.

Yamina Bachir Chouikh till vänster pratar om sin film Rachida

Filmens huvudperson är Rachida, en ung skollärare i Alger, som är engagerad i sitt jobb och som bor hos sin mamma. En dag när hon går till skolan blir hon uppsprungen av ett gäng unga killar, en av dem en före detta elev. De försöker tvinga henna att sätta en bomb på skolan. Hon vägrar och de skjuter då henne och lämnar bombväskan bredvid henne. Människor runtomkring ser händelsen men gör inget. Rädslan har dem i sitt grepp. Rachida överlever och rektorn på skolan ordnare ett hus för henne och hennes mamma att bo i en liten by. Där invaderas byn av ett terroristgäng på fem män och en slöjbeklädd kvinna. (I byn bär en del av kvinnorna slöja och andra inte. Rachida och hennes mamma tillhör dem som inte bär slöja.) Terroristgänget är av typen som vill befria befolkningen genom att stjäla mat från bybefolkningen, hota dem med vapen, våldta yngre kvinnor (ofta oskulder), döda män och bränna ner husen.

- Det här har hänt i verkligheten men inte just så som jag har satt samman berättelsen. Lyckligtvis är det bättre i Algeriet i dag, säger Yamina Bachir Chouikh.

Rachida är ingen dokumentärfilm men metoden att filmatisera verkliga händelser och berättelser tar över speldramatiken. Jag har sett bättre skådespeleri. Det som sticker fram i filmen är den skräck som terrorism sätter i människors vardag, men också den kraft hos människor som vägrar att bli slav under rädslan utan fortsätter att tro på livet och frihet.

Frihet handlar också den sydafrikanska Mix om - men mer individuell frihet och framför allt friheten att uttrycka sig. Mix, som är gjord av Rudzani Dzuguda, är en del av Project 10 där unga filmare dokumenterar dagens sydafrikanska samhälle.

Vi hamnar utomhus där det dansas till sound system och det kunde lika gärna varit på en rivningstomt i South Central i Los Angeles som i Yeoville, förort till Johannesburg. Vi får följa två unga dj:s - Tumelo, som är svart sydafrikan och Dominique, som är vit sydafrikan. De lärde känna varandra när de var inbjudna som dj:s för att spela i radio på internationella kvinnodagen. Två unga tjejer som inte har växt upp under apartheid utan lärt om apartheidsamhället genom berättelser.

Tumelos föräldrar har svårt att förstå hennes sätt att leva och att hennes handlingar och uttryck skulle vara något politiskt. De har kämpat för mänskliga rättigheter och ett slut på apartheid. Hon tar plats i en värld som killar vill göra till sin som dj med stor respekt och kanske tar hon en dag upp micken och bryter in på rappen som killar bevakar än hårdare än dj-båset. Hon säger som Ursula Rucker med flera har rappat "hip hop är inte en musikkategori det är en kultur".

Dominique har lämnat sin mamma som hon säger är alkoholist. Hon lever ett liv i de svartas ghettoområden. Livsstilsgrej kan man först tycka men hon har kämpat mot många motgångar också som vit tjej. Hon har stått utan den kärlek som Tumelo fått av sina föräldrar, gått igenom ett drogberoende och blivit utnyttjad.

Dominque pratar mycket men det är den mer tillbakadragna Tumelo som säger mer, och vi får också mer sidor av Tumelo för att vi får möta hennes mamma och pappa i hemmet.

Dzuguda är en bra lyssnare med respekt för integritet och når känslolägen utan att de uttalas. Mix är en generationsklasch som är igenkännbar överallt, men den är också ett tidsdokument av Sydafrika efter apartheidsregimen fall 1994. Den rör vid det tillstånd som råder då en lång kamp har vunnit över ett väldigt märkbart förtryck. En tillstånd av lättnad men också sökande i en ny tillvaro, där mer dolda förtyck blir synliga.

Det hade varit intressant att se fler filmer i Project 10 för nu står Mix utan det större sammanhang den ingår i.

Den ideella föreningen CinemAfrica jobbar med festivaler vartannat år, men också för att få distribution av afrikansk film i Sverige under resten av året. Den har också samarbete med filmfestivaler i afrikanska länder. CinemAfrica vill exempelvis bidra till arbetet med textning, kopiering och distribution av afrikansk film i afrikanska länder och har nyligen inlett ett närmare samarbete mellan den panafrikanska filmfestivalen Fespaco i Burkina Faso, som är Afrikas motsvarighet till Cannesfestivalen.

I Stockholm har CinemAfrica filmfestival just avslutats och den fortsätter nu i Örebro, Malmö och Göteborg.