I fred visar att det
finns hopp för svensk
film

Jenifer Malmqvist
I fred
I rollerna: Josefina Blomberg, Ylva Larsson, Åsa Söderling Kajic

Den Malmöbaserade regissören Jenifer Malmqvists film I Fred vann ett stort antal priser (bland annat för bästa film i klass 4, bästa manus och bästa regi) under Helsingborgs videofilmsfestival. Det är en film om konflikter, dels om konflikten mellan de båda flickorna, Jonna, gestaltad av den snart 11-åriga Josefina Blomberg, och Emelie, spelad av den halvåret äldre Ylva Larsson, som de leker i sin krigslek. Om konflikten mellan lek och allvar. Men framför allt handlar det om konflikten mellan barnens föreställningsvärld och en konform vuxenvärld, gestaltad av berättelsens mamma, Åsa Söderling Kajic.

För mitt i krigsdimman dyker hon upp - den vuxne. Och hon framstår som en monströs krigsmaskin på slagfältet när hon föreslår att de båda krigarna istället ska leka rockband.

Den vuxne är rädd. Inte för krigsleken i sig. Hon är rädd för den närhet och ömhet som kamraten visar sin sårade vapensyster.

Därefter skärps konflikten gradvis. Till slut tar den en ände i förskräckelse och skär av kommunikationen mellan dotter och förälder på ett sätt många av oss känner igen.

I Fred är en film som tar barnens parti i konflikten mellan barnen och de vuxna. Det gör den genom det allvar den skänker leken genom ljud, ljus och klippning.

Mamman framstår en smula neurotisk. Men lätt igenkännbar när hon med vuxenvärldens repressiva medel avstyr kriget.

Det lekta kriget är okonventionellt. Det är ganska ovanligt att flickor leker krig. Det menar de båda huvudrollsinnehavarna. Vanligen är kanske inte krigare kärleksfulla och ömsinta mot varandra.

- Men det är ingen overklig film. Så kan barn leka, det försäkras jag om när jag träffar skådespelerskorna efter filmen, berättar Jenifer Malmqvist.

- Det tog sex dagar att spela in den 14 minuter långa filmen. Med arbetspass nästan lika långa som med vuxna skådespelare, fortsätter hon.

Det som gör I fred så intressant, är att det är en film som tar barnen på allvar. Och ger allvaret större tyngd än de flesta alster i en - i stort sätt miserabel ungdoms- och barnfilmindustri - som vid sidan av Ella Lemhages filmer inte kunnat uppvisa några ljuspunkter på många år. Kanske inte så oväntat med tanke på det undermåliga skick den svenska filmbranschen i stort befinner sig i.

Trovärdigheten i filmens skildrig av de båda flickornas lek kommer sig av de många samtal regissören haft med såväl vuxna kamrater som med de båda barnen som spelar huvudrollerna. De samtalen har handlat om vad barn leker, och om de lekar som av en neurotisk vuxenvärld tabubelagts som förbjudna lekar. Det är i de lekarna som barnen prövar könsrollsgränserna. För typiskt nog är det när flickorna pussas som den vuxne tvingar barnen att leka med öppen dörr till sovrummet. Det är då kommunikationen mellan den vuxne och barnen allvarligt bryts sönder,

- Det bästa sättet att få kontakt med barn är att samtala med dem, menar Jenifer Malmqvist.

I filmen saknas det samtalet då situationen urartar och endast maktrelationen återstår. Maktutövning är oftast olycklig. Och kommunikation är för det mesta att föredra.

I Fred är en spännande och viktig film för både vuxna och barn. Den visar att det ännu finns hopp för svensk film.