Onyanserade
kvinnoprorträtt i
Jarmusch nya film

Jim Jarmuch
Broken Flowers
I rollerna: Bill Murray, Julie Delpy, Heather Simms, Jeffrey Wright m.fl.

Samtidigt som hon sticker får Don ett mystiskt rosa brev av brevbäraren. Brevet visar sig vara från en gammal älskare som hävdar att Don har en snart 19-årig son som gett sig av för att leta efter honom.

Det rosa brevet är precis det slags mysterium Dons sympatiske granne, hobbydetektiven Winston (Jeffrey Wright), är ute efter. Han konstaterar att brevet saknar avsändare och att poststämpeln inte går att tyda. Winston övertalar Don att skriva en lista på de kvinnor han hade vid den tiden för att sedan leta upp dem och lista ut vilken som är mamman till hans förmodade son.

Don spelar ointresserad och verkar mest åka iväg för att blidka Winston, som lagt ner mycket arbete på att leta upp de fem kvinnorna, planera hans resa, boka flyg, med mera. Don, som med all tydlighet är deprimerad över hur hans liv ser ut trots sitt ekonomiska oberoende, ser dock sig i behov att reda ut sitt förflutna. Till de etiopiska rytmer Winston bränt på cd till honom ger sig Don av på sin livs resa.

Broken flowers har fått lysande recensioner och fick juryns specialpris i Cannes. Jag kan förstå vad filmrecensenterna gillar, till exempel mycket svart bildspråk. Det finns en hel del som känns lånat från Jarmuschs tidigare film Ghost dog - den minimalistiska stilen, subtila humorn och sättet att använda musiken, speciellt när huvudkaraktären åker bil.

Det är dock omöjligt att inte bli irriterad och frustrerad över att precis alla kvinnoroller i Broken Flowers, även om de i de flesta fall är välspelade, är fullkomligt onyanserade - en orgie i stereotyper och filmklichéer. Kvinnorna är antingen lesbiska eller så blir de helt tagna av huvudkaraktärens förmodade starka sexuella utstrålning; de dryper verkligen av kåthet, oavsett om det är en ung kvinna i en blombutik eller en 15-årig dotter till ett av Dons gamla flickvänner (dottern råkar förstås av en händelse heta Lolita). Filmen är dessutom full av sekvenser där kameran följer Dons blick på bröst, lår och rumpor. Det komiska i detta antas vara att Don inte kan hjälpa att han är den han är: en Don Juan och därför hamnar i jobbiga situationer.

Sammantaget är det svårt att veta vad man ska tycka om filmen. Någon som inte lägger märke till, eller besväras, av sexism kommer nog njuta av en välgjord och snygg film, medan alla andra i varierande grad samtidigt kommer känna sig frustrerade.