För lite bröd - för
mycket rosor

Det finns mycket förväntningar på Ken Loach efter hans många revolutionära filmer som exempel Land och frihet och Mitt namn är Joe. Särskilt höga förväntningar hade dock inte jag på "Bröd och rosor" och väl var väl det. Revolutionsromantiken haglar och i spetsen går tårögda latinamerikanskor med skurhinken i hand. Det politiska händelseförloppet är så givet att det blir bandalt. I politiska kampfilmer är visserligen händelseförloppet givet, men Loach kan inte ens förmedla det på ett nytt sätt.

Politiska filmer har ofta en liten kärlekshistoria för att motverka den torrhet som kan infinna sig i den här genren. Därför har vi Maya och Sam, men inte heller den går hem när den verkar vara skapad med ett visst ointresse. Den är både sentimental och taffligt gjord. Men det är roligt att det, för en gång skull, är kvinnan som är initiativtagande och inte mannen. Huvudrollerna är över huvudtaget väldigt bra spelade och under filmens gång kan man få några riktigt roliga aktionstips, vilket nästan gör filmen sevärd. Och om någon känner sig sugen på en Varför-vi-har-så-kul-i-facket-film så finns det snart en två timmar lång reklamfilm på en videohylla nära dig.