En annan värld är
möjlig

Temat är händelserna vid G8-mötet i Genua i juli i år. I Italien kommer den snart upp på biodukar landet över medan det här i Sverige kan komma att dröja innan den visas nästa gång. Filmens tyngd vilar på ett antal kända regissörsnamn, exempelvis Ettore Scola. Positivt med detta är att genomslagskraften blir större än för liknande dokumentärer.

Men vad berättar då filmen? Först kommer en lång manifestation av kraften i att mötas, många, olika, mot ett gemensamt mål. Glädjen stegras till en kollektiv dans på Manu Chaos konsert. Därefter klipp och konfliktfas då svarta blocket och polisens våld kommer in. Sargade människor, förödelse och en död ung man med tillplattad bröstkorg följer. Efter glädjen och sedan våldet kommer sorgen och en allvarlig massa vars demonstrationer nu drivs av beslutsamheten att slutföra det man tänkt. Upplösningen blir då människor sträcker upp händerna inför polisen och visar att det kan verka som att vi ger upp men vi tror fortfarande att en annan värld är möjlig.

I denna dokumentär har innehållet fått ge vika för formen. Visst har den stark dramaturgi, effektfulla kontraster och bra bildkvalité, men var är budskapet? Vart tog alla dessa människors berättelser, åsikter och politiska analyser vägen? Antagligen tycker filmens skapare att den känslomässiga beröringen är budskap nog i sig. Betydligt mer intressant inom samma genre är i så fall de två filmer från Göteborg och Seattle, Hotet mot demokratin samt This is what democracy looks like, som nyligen gick på biografen Tellus filmfestival i Stockholm.