Måndag 11 december 2006
Titel: Renaissance
Regi: Christian Volckman
Medverkande: Daniel Craig, Romola Garai, Catherine McCormack, Ian Holm m fl
Speltid: 1h45 min
Paris år 2054 är ett övervakningssamhälle, där all rörelse registreras och spelas in. Multinationella företagsjätten Avalon ”hjärntvättar” medborgarna att köpa deras varor och tjänster. En ung och begåvad forskare, Ilona Tasuiev (vars röst görs av Romola Garai), kidnappas och Bartholomew Karas (med röst av Daniel Craig) måste utreda fallet.
Det är stylish, en blandning av Paris arkitektoniska kännemärken och inslag av sci-fi, med gångbanor av transparenta material och high-techmiljöer. Samtidigt är det ett medel för övervakning av medborgarna. Det föreslår ett framtida kontrollsamhälle. Paralleller kan dras till George Orwells 1984. Också fixeringen vid yta, ger signaler om tendenser som vi ser i dagens samhälle. Avalon är företaget som saluför ungdom och skönhet. Det avspeglas också i raderna "protocol for immortality" och "stuck in a body of a sick boy". Jag kommer att tänka på Akira, av Katsuhiro Otomo, den japanska tecknade serien som också gjorts till film.
Japansk anime är en stark influens, menar regissören Christian Volckman. Han säger att det är intressant med deras syn på film och de futuristiska världar som har blivit lite av ett kännemärke. Han betonar också det faktum att de ligger i framkant, tio år före det de franska filmmakarna håller på med i dag.
Alltsomallt består Renaissance av CGI (Computer generated imagery) som omfattar bilder skapade med hjälp av dator, digital animation, 3D och specialeffekter. Bakgrunder i filmen består av 3D och mattepaintings.
Det speciella med Renaissance är enligt Volckman angripssättet, att förena kraften av animation med rikedomen av traditionell film. Tekniken där man har använt sig av skådespelare är densamma. Renaissance består av motion capture (mocap). Skådespelarens rörelse spåras genom punkter som är fästa på kroppen, filmen överförs till digital form för att sedan bearbetas i datorprogram.
Det kanske i dag främsta exemplet på en digital filmskapelse som är framdriven av en skådespelare är Gollum. Som bekant var Andy Serkis agerande som Gollum så starkt, att den ursprungliga karaktären utvecklades till att bli mer lik skådespelaren. Så är inte fallet i Renaissance. Man kan skapa de karaktärer och världar man vill, vilket är det roliga enligt Volckman.
Renaissance kan tyckas vara den ultimata filmen som överför en seriealbumsestetik på vita duken, och som sådan funkar den utmärkt. För att göra det mer levande filmades skådespelarnas ögonrörelser medan de läste in replikerna. Problemet med en datoriserad film som Renaissance kan jag tycka, är just att levandegöra karaktärerna och få en känsla för dem. En förklaring till detta skulle kunna vara en ovana för mediet som man kan hitta hos åskådaren.
Filmpubliken är väl förtrogen med live-action, där skådespelare agerar, och blandningen med CGI. Filmen Sin City kan ses som en utmärkt bearbetning av en graphic novel, både ifråga om stil och stämning. Jag är svag för så kallad film noir, snyggt filmat med djupa skuggor, svartvita thrillers som utspelar sig i en cynisk värld. Robert Rodriguez/Frank Millers filmatisering har en snygg look, även om jag kan vara kritisk till vissa inslag och viss sterotypisering.
Sin City gjordes när arbetet med Renaissance redan hade inletts och produktionen var inne på sitt tredje år. När filmmakarna fick veta det flippade de ut först, eftersom just Frank Millers serier var en av influenserna. Men när Volckman såg det färdiga resultatet, hade det enligt honom inget att göra med den tecknade serien. Det var bara skådespelare filmade mot en greenscreen, inget nytt vill säga.
Mark Miance från Attitude Studios är den som står bakom det svartvita konceptet i Renaissance. Volckman såg för sju år sedan bilder signerade Miance. De var renderade i svartvitt och man använde sig av motion capture. Det mötet resulterade i Renaissance, som totalt tog sex år att göra. Med sitt drömlika uttryck är det en av de mer intressanta filmerna inom animerat som producerats på senare år.
Läs mer:
Om tillit
Landet där ingen ler
Inte direkt förutsägbar
Mörk road-movie