Orädd kvinna utmanar
krigsherrar

När årets Sundance filmfestival avslutades stod det klart att det prestigefyllda World Cinema Jury Prize for a Documentary hade gått till danska Eva Mulvad för hennes porträtt av Malalai Joya i Enemies of Happiness (Danmark, 2006).

Malalai Joya var 4 år gammal när hennes familj flydde Afghanistan 1982 till flyktingläger i Iran och sedan Pakistan. Hon återvände efter att Sovjetunionen lämnade Afghanistan 1998 under Talibanregimen. Under de kommande åren skulle hon starta ett barnhem och en hälsoklinik och kanske viktigast av allt skulle hon bli en av Talibanregimens mest högljudda kritiker.

Valet till Wolesi Jirga (det afghanska parlamentet) som hölls i september 2005 var historiskt eftersom kvinnor för första gången tilläts delta inte bara som väljare utan också som politiska kandidater och valda parlamentsledamöter. Malalai Joya ställde då upp som kandidat.

Hon hade tidigare blivit känd i hela landet när hon 2003 under ett stormöte med landets ledande politiker anklagat krigsherrarna som satt på styrande poster för att ha blod på sina händer. Filmen börjar just med detta ögonblick. När hon går fram till mikrofonen och håller det tal som ska förändra hennes liv. Det är ett fantastiskt ögonblick och efter det korta anförandet följer en kort tystnad. Chockade mujaheddin-ledare sitter först som handlingsförlamade innan de reagerar med skrik och bråk.

I ett land där få ens vågar säga ordet "krigsherrar" offentligt har plötsligt Malalai Joya kritiserat dem. Trots att mötets ordförande krävde en ursäkt vägrade hon att ge den. Benhårt står hon fast vid sitt uttalande och sina åsikter allt medan hennes familj och hon själv får utstå flera dödshot.

Dokumentärens cirkulära narrativ börjar alltså med att hon blir utfryst och utkastad ur politiken för att sedan två år senare triumfartat återvända när det står klart att hon vunnit en plats i det 249-sitsiga Wolesi Jirga, som en representant för Farah-provinsen. Hon fick näst flest röster i den provinsen.

Vi får följa hennes valkampanjande där hon tvingas förflytta sig iklädd burka och med beväpnade livvakter och hela tiden byta sovplats eftersom hon lever under ständiga dödshot. Själv berättar Joya till filmteamet hur hon hatar burka men att den för en gångs skull är praktisk eftersom hon kan röra sig ute nästan obemärkt. Samtidigt stiger hennes popularitet och hon möts av glada människor under sin valturné som ser en framtid i henne och en chans att få bort krigsherrarna. På seminariet beskriver Eva Mulvad henne som en frihetsikon.

- Många människor älskar henne verkligen. Hon driver ett sjukhus där hon delar ut gratis medicin.

Ett av filmens mest rörande ögonblick är när en 100-årig (!) kvinna kommer fram vid ett möte och säger att hon gått flera mil till fots bara för att kunna lägga sin röst på henne. Malalai Joya blir så rörd att hon på valdagen tar med sig den gamla kvinnan till valurnorna och de röstar tillsammans.

Eva Mulvad erkänner att hon inte kan tala farsi utan fick förlita sig på sin tolk när hon filmade.

- Man var tvungen att vara mycket observant på kroppsspråk och utveckla ett slags teckenspråk med tolken, till exempel ett diskret tecken för när det inte längre fanns någonting intressant att filma.

När hon återvände till Danmark och skulle koka ner råmaterialet till en timmes dokumentär valde hon först ut 10 timmar som hon lät översätta sedan klippte hon i det. När det gällde att finansiera dokumentären så verkade det inte som om hon stött på några problem istället fick hon klartecken av det danska filminstitutetet direkt.

När Yelahs utsända frågar Eva Mulvad om hennes inspirationskällor nämner hon den brittiska dokumentärfilmaren som gästade Göteborgs filmfestival förra året, Kim Longinotto, och Frederick Wiseman.

På påståendet att hennes dokumentär skulle vara daterad höll hon inte med.

- Visserligen handlar filmen om ett val men inte i detalj. Istället handlar filmen mer om en modig människas kamp mot fundamentalism och gamla traditionella idéer.

Det är med livet som insats hon kämpar och det känns i varje filmruta. Liksom Malalai Joyas triumf i Afghanistan har även filmen rönt stora framgångar runtom i världen. Förutom Sundance vann filmen förra året det prestigefyllda priset Silverräven på den internationella dokumentärfilmfestivalen i Amsterdam, vilket anses vara den största och viktigaste festivalen för dokumentärfilm.