Seoul-Stockholm

Bilder: Showbox

Jo Seung-woo i Marathon (2005) av Jeong Yoon-cheol.

Många filmer att upptäcka

Trivsamma Zita, en del av Folkets Bio, fortsätter att visa smal film och anordna specialarrangemang. Initiativ att visa kvalitetsfilm behövs - speciellt med tanke på Triangelfilms fall, Astorias konkurs och den monopolställning som SF (Svensk Filmindustri), en del av Bonnierkoncernen, har i Sverige.

Seoul-Stockholm visar detta första år några utvalda filmer som har blivit förbisedda, inte minst av svenska distributörer. Det handlar om att visa bra film från Sydkorea som många annars skulle missa. Johannes Palmroos, med studier i filmvetenskap i grunden, tog initiativet till festivalen. Han har organiserat allt från början och delvis finansierat det med egna medel.

– Det är svårt att säga vilka mästerverk som den sydkoreanska filmindustrin, med dess utmärkta fotografer, manusförfattare och regissörer, kommer att producera under de närmaste åren. Men min förhoppning är att Seoul-Stockholm ska bli en ny plattform för att visa dem. Nästa gång kanske vi också kan ha någon gäst på plats.

”Ett vitalt filmland”

Johannes Palmroos talar om Sydkorea som ett vitalt filmland där mycket intressant har producerats, i synnerhet under det senaste decenniet. Regissörer som Park Chan-wook och Kim Ki-duk prisas världen över. Det visar tydligt på vilken potential som finns både vad gäller teknik och historieberättande i sydkoreansk film, framhåller Johannes Palmroos. Filmen Oldboy (2003) gav till exempel Park Chan-wook stora jurypriset i Cannes. Kim Ki-duk som gjorde filmen Järntrean (2004), är aktuell med filmerna Breath (2007) och Time som kom förra året.

Utvecklingen kan sägas ha tagit fart med filmen Shiri 1999. En medveten hyllning av så kallad ”high-octane” action, har den beskrivits som. Stilen har drag av asiatisk action som den av John Woo och hollywoodinfluenser, vilka också märks i berättarformen.

Choi Min-sik i Springtime (2004) av Ryoo Jang-ha.

Reflektioner i filmproduktionen

Actionthrillern Shiri bottnar i problematiken kring det delade Korea. Att Nordsidan representerar de onda – terroristerna - är givet, men Kang Je-gyus porträtt av Nord har också en sympatisk ton när Park (Choi Min-sik) konfronterar sin motståndare:

”Det här blir en kyrkogård för korrumperade politiker...’Vårt hopp är återförening. Vi drömmer om den’. När du sjunger den sången dör vårt folk uppe i norr.”

Den koreanska återföreningen är ett tema som det reflekteras över i flera filmer. Vid en närmare titt på Sydkoreas filmproduktion går det inte att utesluta den koreanska halvöns historia. Japans kontroll och censur under kolonisationen (1910-1945), USA och dåvarande Sovjets maktspel som fick landet att delas i två intressesfärer - nord och syd, det som ledde till Koreakriget (1950-1953), har begränsat Sydkoreas filmindustri.

Viljan att beröra

Att känslor ofta understryks, har gjort att koreansk film jämförts med fransk film. Inslagen av våld är ett annat kännemärke. Park Chan-wook har uttryckt det som att vilja beröra publiken fysiskt och direkt med sina filmer. Baserad på mangaserien av Nobuaki Minegishi och Garon Tsuchiya behandlar regissören i Oldboy hämnden och människans psyke som under påfrestning får våldsamma uttryck.

Regissörens resonemang lyder att det inte är fel att fantisera om hämnd, du kan ha den känslan, bara inte handla enligt den. Park Chan-wook har refererat till hämndtrilogin som en saga, medan vissa kritiker skulle benämna den en mardrömslik skildring. Personligen anser jag att Park Chan-wooks beskrivning är precis, med tanke på kontrasten mellan oskuldsfullhet och grymhet. Estetiken i det visuella är slående.

Choi Min-sik i Failan (2001) av Song Hae-seong.

Choi Min-sik

De filmer som Seoul-Stockholm presenterar den första årgången, visar på en bredd. Där blandas bland annat inslag av humor, socialrealism, humanism, marginalisering, det moderna samhället och det gamla. Flera skickliga rollprestationer utmärker filmerna, till exempel i öppningsfilmen Marathon och Lee Chang-dongs drama Oasis (2002). Klart lysande är Choi Min-sik, som började sin skådespelarbana inom teatern. Han har fått flera utmärkelser för sina skådespelarinsatser i Shiri och Oldboy, bland annat (Daejong) Grand Bell för bästa skådespelare. Bland filmerna på Seoul-Stockholm får vi se honom göra olika karaktärer, dels som musiklärare i Springtime och dels i Failan, där han ikläder sig rollen som gangster. Choi Min-sik är en behållning bara det i filmerna.

– Det här är första gången filmen visas i Sverige, säger Johannes Palmroos som inledning till Failan.