Ett samtal med Veiko
Õunpuu

Veiko Õunpuu.

Kvällens samtalsledare Olivier Guerpillon (filmproducent) sätter igång Face2Face-samtalet. Bakom dem fälls ridån ned så att den överdimensionerade ekorren på skynket hamnar i höjd med Veiko där han står. Varma skratt fyller salongen.

Humor, svart sådan, och det absurda genomsyrar Autumn Ball. Det är en film från Estland som i grund och botten handlar om människans förtvivlan och ensamhet. Ett höghusområde i Tallinn, vars arkitektur präglas av Sovjeterans tankar om kollektivet och är byggd för ”den moderna människan” bildar fond till berättelsen. Den är en bearbetning av Mati Unts novell Sügisball (1979). Autumn Ball berör kontaktlöshet och social status i samhället, där en individs titel kan överskugga andra värden.

Filmens visuella kvalitet är njutbar, med snyggt foto av Mart Taniel. Det är utmärkta rollprestationer, framför allt av Rain Tolk och Taavi Eelmaa, berättelsens unge författare Mati och garderobiären Theo. För de skickligt tecknade karaktärerna finns hopp om att ta sig ur det klaustrofobiska, att inse vad som är viktigt. Veiko citerar Beckett, “när man står i skiten upp till halsen återstår bara att sjunga.”

Angående filmskapande, säger regissören att det nog är bra att se till att ha några goda vänner att arbeta tillsammans med. En titt på de tekniska specifikationerna för Autumn Ball visar att Veiko inte bara regisserat och skrivit manus utan också är inblandad som redigerare, musiker och skådespelare. Veiko beskrivs på filmens officiella sida som tidigare konstnär, essäförfattare, producent och heavy metal-gitarrist, ”som nu verkar ha hittat sitt verkliga hem i filmskapandet.”

Prisad vid filmfestivalen i Venedig, ger han på samtalet inför publiken här på Stockholm filmfestival, ett ödmjukt intryck. Veiko verkar närmast förlägen över situationen, som han beskriver som ”så generande”. När frågan om influenser kommer upp, nämner han bland annat Lynch.

I sammanhanget går det att dra paralleller till Tomas Alfredsons Fyra nyanser av brunt (2004), med sin satir och mörka, skruvade berättelser. Kännetecknande är inte minst begåvade manus, skådespelarprestationer och foto i toppklass. I likhet med vad Killinggängets Andres Lokko uppger, är Bergman en inspirationskälla.

Senare, under filmfestivalens avslutande helg, får jag tillfälle att tala med Veiko. Trädgrenar bildar en kuliss på det omsorgsfullt dekorerade stället. Vi finner oss stående på var sin sida om den kärva, och samtidigt levande, utsmyckningen och rumsavdelaren. Veiko berättar att han skriver manus till en ny film, med surrealistiska inslag. Det ska bli spännande att se.

Maarja Jakobson i Autumn Ball.