Drömmar som aldrig tar
slut på Stockholms
Filmfestival

Till den årliga stora festen i byn bjuds det gäster långväga ifrån. De kan inte varandras språk, de kan inte varandras kulturer, men rumänerna gör sitt bästa för att bjuda till. För vid honnörsbordet sitter en trupp soldater på väg med NATO-material. Att få hamna på fest är givetvis en skön andhämtning för de unga männen, men anledningen till att de befinner sig i byn är inte av nöje. Tågstationens chef Doiaru, spelad av Razvan Vasilescu, vill nämligen inte frångå den lag om att ingen ska få passera utan intyg. Så det fullastade tåget får helt enkelt vänta. Det blir stående några meter innan stationen. Trots knapp tid. Detta är uppladdningen till en konflikt på många olika plan. Inte minst politiskt. Styrkans kapten Doug Jones som gestaltas av Armand Assante gör allt som står i hans makt för att få ta sig därifrån. Han tappar aldrig besinningen. Till sist tar han i med hårdhandskarna och sätter igång processer som han själv sedan inte får bevittna utgången på.

Naturligtvis uppstår det passion när ett busslast med amerikanska soldater bussas ihop med ett gäng unga rumänska flickor. Det intressanta i den den kråksången är att det uppstår romans utan ett talat språk. De förstår inte varandra, ändå finns de för varandra.

I fem dagar blir de stående, och detta bygger på en verklig händelse, och under dessa fem dagar vänds hela byn upp och ner. Med svart humor mitt i ett krigshärjat allvar gjorde den unge Nemescu en av de bästa filmerna jag såg på festivalen.