Vardagligt skildrad
buddism

A little monk
Regi: Kyung-Jung Joo
I rollerna: Kim Tae-Jin, Jeon Mu-Song, Kim Ye-Ryung, Oh Young-Soo
Sydkorea, 2002

Den nioåriga munken drömmer om att åter få se sin mamma. När en rik kvinna kommer till templet blir hon ansiktet han hänger sina förhoppningar på; sin riktiga mammas utseende kan han inte ens minnas. De andra barnen i byn retas med honom och han vet inte riktigt varför han bör följa de påbud den äldre munken i gåtor talar om.

Han finner tröst hos en jämnårig flicka från byn som lever ett tämligen västerländskt liv, och hos en allt-i-allo som verkar vara den mest upplysta personen i filmen, och som spelar rollen av en tröstens gud i en svårbegriplig värld.

Den tjugoårige munken är hormonstinn och kåt mest hela tiden, vill bli omskuren, och har dåligt samvete över att inte kunna nå renhet i sinnet. Tonårsångest alltså. Den åldrande munken spelar föräldrarollen och försöker smått desperat föra in sina två lärjungar på den rätta vägen.

Vi får i filmen inte reda på så mycket om personernas bakgrund; det mesta är outtalat och ligger just under ytan. Skådespelarna är skickliga (det är alltid imponerande med duktiga barn-skådespelare), och miljöerna är mycket vackra utan att ta för mycket uppmärksamhet från filmens handling. Miljöljuden är också välgjorda och skapar ofta en bra närvarokänsla utan att vara påträngande.

Till filmens nackdel hör den nästan undantagslöst tråkiga filmningen, liksom musiken som så övertydligt används till att förstärka stämningar att det inte ligger Hollywood långt efter. Och var det bara jag som fick för mig det, eller använde de i två kort-korta klipp digitalkamera? Tog pengarna slut och bilder på fallande snö saknades?

Med tanke på det ökande intresset för buddism är det trevligt med en film som på ett mer vardagligt sätt tar upp människors ansträngningar till ett religiöst liv, och på nära håll låter oss följa de problem som kan dyka upp.