Berättelser om soldater
som mördade i Vietnam

First kill
Regi: Coco Schrijber
Nederländerna, 2002

Jag minns när jag gick i nionde klass och vi diskuterade andra världskriget. Vi pratade om individens skyldigheter att agera moraliskt; om personligt ansvar för ens egna handlingar. Flera av mina klasskamrater skulle inte kunna tänka sig att döda någon, att våldta någon, och om de skulle tvingas till det, att de inte skulle kunna njuta av det.

Själv trodde jag att de flesta är kapabla till det mesta. Mina argument kunde jag inte då (lika lite som nu) uppbacka med någon personlig kunskap om hur världen fungerade. Jag hade aldrig upplevt sadism eller något jag uppfattade som ondska.

Däremot hade vi lekt "vad om"-leken. Vad om du blir tvungen att skjuta din mamma eller tio främlingar? Vad väljer du? Att rädda dina grannar eller femtio personer i Kina? Att dö själv eller att själv döda?

Om man måste göra ett val, hur hypotetiskt det än är, hur kan man säga att man inte kan döda?

Mina tankar på den tiden tämligen typiska för en tonårig intellektuell wannabe, men övertygelserna har stannat hos mig. Kanske är det därför jag inte blir förvånad av något i den här dokumentären.

Intervjuer med krigsveteraner

Filmen inleds med Michael Herrs tunga röst. Han var journalist under kriget i Vietnam, och har skrivit Dispatches, en storsäljande bok om tiden där. En av de första meningarna i boken är: "Om kriget bara vore hemskt, skulle människor inte tillåta att det finns krig". Återkommande genom filmen, som består av intervjuer med Michael Herr och flera krigsveteraner, är flera försök till förklaringar, inte till varför man dödar, utan hur det känns. Och det känns tydligen ganska bra.

Veteranen Billy Hefling beskriver känslan av att döda som väldigt skön, jämförbar med sex. Han dödade 36 människor. Framför honom på bordet står en rad burkar med lugnande piller. Han vill gärna fortsätta döda:

- De lärde mig att döda, men när jag kom tillbaka fick jag inte göra det längre. Jag skulle vilja åka tillbaka till Vietnam för att döda.

Att vi är kapabla att döda innebär naturligtvis inte att vi måste. Men hur ska man förklara den villighet med vilken människorna i filmen dödade med? Den sadism, den totala brist på empati som människor gjorde sig skyldiga till? Filmen förklarar inget, den dömer ingen och den försöker inte skyla över det som hände i Vietnam, som så många andra dokumentärer om det kriget, med politiska förklaringar eller generaliseringar om mänskligt psyke. De berättelser som förtäljs är mycket privata. De är berättade av dem som dödat själva, av dem som förverkligade sig själva som mördare.

Sadism är civiliserat

Var deras handlande extremt och deras traumatisering en följd av att de bröt mot de tabu som våra civilisationer satt upp, hur hycklande de än är? Jag skulle vilja ha det så men om krig skapas och upprätthålls av våra samhällen då måste en mördares handlingar vara förlängningar av värderingar som redan finns. Civilisationen tillåter inte ociviliserat agerande - sadism måste därför vara civiliserat.

De som for ut i krig, säger Michael Herr, åkte alla av olika anledningar - önskan efter spänning, jakt efter manlighet, patriotism. Han själv for för spänningens skull och han blev inte besviken. Eller som han själv sade: "Man är aldrig uttråkad."

Filmen är bra. Se den.