Konstfilm bättre på DVD

Huvudpersonen i Hustons film hänger i likhet med Da Vinci på Louvren. Men han är ingen renässanskonstnär, han är inte ens från Italien. Istället hette han Henri de Toulouse-Lautrec (José Ferrer) och var verksam i slutet av det nittonde århundradet i Paris. Vanställd genom adlig inavel och föraktad inom sociteten; skildrar han nattklubbslivet på världens mest berömda nattklubb Moulin Rouge.

Av fin härkomst förälskar sig Toulouse-Lautrec i gatflickan Marie Charlet (Colette Marchand). Men kärleken dem emellan är omöjlig och den kastar en mörk skugga över konstnärens fortsatta karriär. Som saknar motstycke. Han var de förkastades skildrare; med kärleksfulla tuschpenslar, innerlig smärta, och klara färger. Det han skildrade var 1800-talets mest ringaktade kvinnor, prostituerade och tjuvar.

Hustons filmbilder blir till en sorts levande versioner av Lautrecs målningar och tryck. Zsa Zsa Gabour gör ännu en klassisk entré. Allt är fulländat med 1950-talets Hollywoodstil och i Technicolor-färger. Det ges ingen annan råd än att ge denna pärla betyg 4, för trots omslaget i matt kartong med originalaffischer och vackert fotografi från filmen så saknas extramaterialet.

På annat sätt är det med presentationen av "Citizen Kane" (1941). Många har menat att detta är världens genom historien bästa film. Ingmar Bergman har sagt att filmen är världens mest överskattade och att filmens skapare - mannen som är alla demonregissörers mamma – Orson Welles, är en lika stor bluff som sitt Magnum Opus.

Vare sig det ena eller det andra är sant. Ingmar Bergman är en avundsjuk fjant. Citizen Kane är visserligen en mycket bra film, men inte historiens bästa. Genom sitt bildspråk, frågeställningar och skärpa var den vid premiären en sensation, för det var en debutfilm. Och Orson Welles blev en av de bokstavligen och andligen största filmskaparna och skådespelarna i Hollywood. Och där gjorde Bergman inte film.

Dokumentären "The battle over Citizen Kane" är inte heller så sann. Men å andra sidan är den ett mycket bra extramaterial. Som Oscar Wilde brukade säga: Bättre en intressant lögn än en tråkig sanning. För det här är en rafflande skröna, en Titanernas kamp: i ena ringhörnan en osannolikt begåvad regissör och teaterman, Orson Welles. I andra hörnan Randolph Hearst, alla tiders största tidningsmagnat. Vinnare i kampen, efter att både Welles och Hearst kastat in handdukarna, blev Welles film, som blev historisk – vad Bergman än säger.

Men i verkligheten blev filmen alls inte det fall för konstnären som Welles själv hävdar med stora hundögon i filmen. Welles var en stor skådespelare in i märgen, som sådan en mycket skicklig lögnare. Det var ju han som skrämde slag på USA genom att i en radioteateruppsättning av H.G Wells "Världarnas krig" hävda att landet invaderats av marsianer. Och trots allmän panik i flera delstater kom han undan med det, tack vare sin tallang.

Den här DVD - presentationen är hursomhelst fenomenal. Omslaget är snyggt och informativt. Såväl filmen som extramaterialet är utsökt. Och trots att jag genom det enda möjliga betyget säkert kommer att utpekas som filmsnobb och besserwisser i evighet, ser jag ingen annan råd än betyget 5.