"I like creepy guys"

Jamie Bell, kanske mest känd för sin rollfigur Billy Elliott, i filmen med samma namn, gestaltar nu en äldre och mycket galnare figur i Hallam Foe av David Mackenzie.

Man vet faktiskt inte var man har Hallam. Ibland verkar han vara hur galen som helst och ibland bara är han där och ser sin omvärld, med sina tankar.

Likt någon slags modifierad Hamlet-pastisch fullt övertygad om att hans styvmamma tog livet av hans riktiga mamma spionerar han på sin far och hans nya kärlek.

Han lyckas få syn på en kvinna som är slående lik hans mor och börjar följa varje steg hon tar. Det finns inga gränser för vilka metoder han använder för att se henne så ofta han kan. Kalla det ”creepy” eller låt dig bara fascineras.

På något sätt frågar man sig hela filmen igenom, vem är han? Vad vill han egentligen? För även om Hallam bjuder in åskådaren till hans skruvade värld, så lär man inte riktigt känna honom på riktigt. Det skulle vara mot slutet där han äntligen tvingas möta sin far på riktigt.

Jag tror att en sådan här film är viktig. Människor bara springer på utan att stanna upp ett tag och se utanför sig själva, se orsaken till att saker händer eller kanske bara ta reda på vad som döljer sig bakom blicken som möter dem ibland. Någonstans därute måste vi ju plocka upp empatin vi lärt oss att använda och våga chansa.